En av två filmer som Alan Rickman regisserade och så underskattad att det är chockerande. Allt är inspelat i någon avlägsen by i Skottland och en iskall vintereftermiddag har aldrig någonsin fångats med mer naturalistisk äkthet – atmosfären är helt otrolig; det är förmodligen en av de mest iskalla och tyst lugnande filmer som någonsin gjorts, helt utsökt om man bara betänker de känslomässiga underströmmarna (eller något sånt)… Berättelsen är inte dålig heller, ett panorama om några människor som bor i nämnda skotska utkant, centrerat kring en känslomässigt utmattad änka (Emma Thompson) och hennes grova gamla mamma (hennes riktiga mamma Phyllinda Law); föga överraskande är de helt fantastiska – en del av de andra prestationerna, såväl som delar av dialogen, är åt det lite mer brådmogna hållet (detta är byggt på en pjäs, vilket märks i de mer uppstyltade scenerna där överskrivna repliker bollas fram och tillbaka) men det är en väldigt speciell film, helt klart, och det är synd att den är så begravd under isen (så att säga).