Kanske David Finchers enda riktiga anspråk på storhet. Se7en är en film helt klart gjord av en ung regissör – visionen kommer från ungdomens stormsöga; Fincher är här en filmskapare som följer sina instinkter. Han är ännu inte gammal nog att tänka över saker och ting för mycket; han verkar i den kreativa virvelvinden där raseri och dårskap bor grannar. Så nära är det, så nära, att han börjar vältra sig i gymnasial psuedo-existentialism, ”bu-hu allt är så meningslöst (men coolt!)” Tack och lov begraver Fincher allt depressivt babbel under filmens fruktansvärt vackra textur. Se7en säger lite och föreslår nästan allt – från de äckliga detaljerna till intrigens otäcka rimlighet, de psykologiskt närvarande framträdandena (jag tror fortfarande inte att någon någonsin har varit i närheten av att ge Brad Pitt en bättre roll eller hittat en prestation av honom som är ens i närheten av den här) och den katharsiska skoningslösheten… nej, filmen är inte masochistisk, för den är inte helt deprimerande; oavsett om du tycker att världen är en hemsk plats eller om du bara har dåliga dagar då och då så är det hälsosamt att möta sin förtvivlan öga mot öga; apokalypsen fungerar som ett andligt lavemang, precis som i en bra katastroffilm, och det är därför undergången och dysterheten i den här filmen känns så märkligt befriande.