En hygglig dussindeckare som bara råkar ha Piff och Puff i huvudrollen – 30 år efter att karriären ebbade ut för dem i TV-serien ”Räddningspatrullen” måste de samarbeta när deras gamle kollega Orville kidnappas av mystiska toonskurkar. Så, ja, allt utspelar sig i det nu välbekanta alfa-fiktiva omniversum som verkar vara där vi är när det gäller blockbusters – jag drar min linje i sanden mellan filmer som faller för frestelsen att helt och hållet tjäna pengar på licensen genom maskinritade intriger eller bara rent kollapsade berättelser (dina Jurassic Worlds och Rise of Skywalkers) och filmer som använder gammalt innehåll för att konstruera något som åtminstone är narrativt hållbart; dessa skulle vara Spider-Man: No Way Home, Ghostbusters: Afterlife och nu Chip ’n Dale – de må vara inspirerade av den cyniska Legofilmen-strategin ”every dollar is a good dollar” (och ja, jag tror fortfarande den där jäkla Lego-filmen är skyldig till allt detta, jag kände det redan 2014 och jag bara visste det! Kom ihåg att ni alla älskade det där helvetesskapet så nu får vi skylla oss själva!) – det lämnar en bitter eftersmak, men det är tillräckligt välgjort för att passera som en klyftig metakomedi i Roger Rabbit-traditionen… särskilt om man ignorerar tanken att hela den här metafiktiva låtsasverkligheten bara är ett lurigt sätt för Disney att fortsätta försvara sitt kapital mot en allt strängare publik.