I den tredje delen av den här serien har vi uppenbarligen slut på idéer – intrigen är en oinspirerad kalkyl av obligatoriska rastplatser, men kanske en ordentlig tråkfilm i slutändan är mer värd besväret än den typ av inkompetenta bombardemang man har kommit att förvänta sig av moderna spektakel. Det har nu gått flera år sedan de dagar då jag lekte murvel och gick och såg allt som kom ut på bio, men jag kan fortfarande få överlevandsskuld över att inte vara där och lida genom, säg, Jurassic World: Dominion, med bara ett embargo att hålla mina tankar sällskap.
Jag uppskattar, kort sagt, hur mycket intellektuell nyfikenhet Dumbledores hemligheter ändå förväntar sig (om än dumdristigt) från sin utzonade publik; filmen är nästan en fullständig ”downer”, ganska vackert nedtonad (långt ner) med depressivt skådespeleri och en övergripande känsla av en fascistoid tisdag – den känns väldigt europeisk, ganska Langiansk till och med, och den cementerar Fantastiska vidunder som något av en överraskning, en singulär och stark (för att inte tala om envis) utstickare i alla franchiseimperiums estetiskt karga värld, även om till och med jag skulle erkänna att den kunde ha haft lite mer liv och färg, speciellt eftersom den förråder många av sina egna poänger i slutet (slutet som, efter sjätte januari, känns som filmens allra största inslaget av faktisk ”fantasy”).