Tom Clancy gjorde så småningom Jack Ryan till president, så det här känns väldigt mycket som ”Tom Clancy’s Die Hard on a plane”. President Ford är emellertid komiskt orealistisk redan långt innan Hans Grubers fanklubb kommer ombord – en sorts Shakespearisk världshärskare som går bananas och hotar andra länder med invasioner och krig eftersom han inte tänker ”förhandla med terrorister”.
På ett subtilt sätt får den här linjen oss att förstå vart skurkarna kommer ifrån – ja, alltså förutom Ryssland, då. De är pro-sovjetiska fascister som är helvetiskt förälskade i Moder Ryssland, och allt det där, men hade det inte vart för Fords skandalöst megalomana position (som alla verkar förstå är djupt orättvis) skulle vi inte känna den där aningen perversa sympatin för skurkarna; en sympati som naturligtvis är avgörande för att en film som denna ska fungera.
Och sanningen att säga så fungerar den här filmen lite för bra. Wolfgang Petersens ståtliga regi tynger ner popcornfaktorn till en Das Boot-nivå av monotoni, och slutar till slut i flera oändliga extraslut som kräver en absurd mängd engagemang från publiken. Tänker man efter så inser man att det det tunga artilleriet av karaktärsskådisar som håller spänningen i schack och förvandlar filmen till en av kött och blod snarare än stål och tenn; Michael Ballhaus svindlande långa tagningar ger också en känsla av levitation, till skillnad från insidan av planet som mest känns som ett dammfritt studiobygge.