Som jag alltid misstänkt så är detta filmen där Michael Caine säger det där om dörrarna (ett bevingat citat jag bokstavligen aldrig förstod eftersom jag aldrig hörde orden ordentligt) och han är kul, men inte tillräckligt kul för att faktiskt ge mycket till liv åt den här märkligt styltiga affären; oinvolverade karaktärer planerar ett rån, som så småningom förvandlas till en mäkta fin final. Den svenska titeln borde ha varit ”En timme och sedan den vilda biljakten”.
Att en film som The Italian Job är långsammare än en modern film kan man räkna med. Desto tråkigare att den är så opersonlig. Det är som att ju mer man letar desto tidigare ser man 80-talet komma på språng. Tidigt på 60-talet var ju en brittisk film som The Criminal något som lämnades ifred, den fick vara någon form av konst, och den lockade på grund av sin historia och dess löfte om kickar och spänningar och, möjligen, ett engagerande budskap. Men 1969 verkar det som om en bra historia inte riktigt duger, så istället ser vi hur estetiken i reklam kommer in i filmernas struktur. Det är en protofilm från 80-talet, på sitt sätt, som hoppar över 70-talet helt – hela filmen känns som en glansig tidning, komplett med helsidesannonser.