film, Filmloggen, omsett

The Phantom of the Opera (Il fantasma dell’Opera, 1998)


Jag har blivit mindre defensiv vad gäller Argentos senare verk, vilket förmodligen är anledningen till att jag gillade den här mycket mer än jag någonsin har gjort förut – The Phantom of the Opera är faktiskt en milstolpe i Argentos karriär, eftersom det är hans första filmatisering av en klassiker, hans första film som tar hjälp av krasst kommersiella förhoppningar och den första filmen av Argento (men absolut inte den sista) som inte känns som något bara han kunnat göra, utan snarare som något han måste göra, för att behålla sin karriär (jag har ingen aning om vad som orsakade denna förändring, men jag jag är säker på att det finns industriella businessorsaker)

Argentos fantom är inte vanställd utan är en ”no filter”-variant, spelad av en deadpan Julian Sands som om han vore en vacker trädocka. Det är en tydlig signal om vad för typ av filmer Argento kommer göra framöver: Inga mer färgkaskader, inga specialeffekter. Den ”rene” fantomen ställs mot en uppsättning medeltida barockoffer (detta är Argento på Inferno och Mother of Tears-humör) som på något sätt är tänkta att göra honom till en tragisk hjälte, en förvrängd katolsk hämnare vars enda last är passion (nåja, och massmord, men låt oss inte bli pedantiska om saken). När filmen kör berättelsen rakt av (Asia Argento får jämra mycket ”oh my love” hit och ”never let go” dit) blir allt helt ostämt, men ur en estetisk synvinkel har filmen en sorts ful charm.