Den första Sleepaway Camp hade en så oväntad twist att inga skräckfans riktigt velat köpa att filmen överlag är så pass urusel som den faktiskt är. Del två tar ett glatt skutt framåt och siktar rakt på självmedveten ”camp” (vad annars?)
Skämtet med Sleepaway Camp II är att allt som händer i den är jättelöjligt, och ska vara slasherspännande sådär som i en Fredagen den 13:e-film, men samtidigt gestaltas allt så torrt och vardagligt som möjligt. Denna komiska vanlighet bidrar till att göra filmen till en rätt lyckad parodi, medan vi stiftar bekantskap med käckt übermoralistiska lägerledaren Angela (adekvat spelad av Bruce Springsteens lillasyster) som går omkring och är en bokstavlig ”glädjedödare” – hon är rolig, även om hela rutinen blir lite tradig i längden.