Detta var en film ingen ville ha när det begav sig, och den tycks bara ha överlevt som ett förlängt pilotavsnitt till TV-serien ”Clone Wars”… vilket det förstås också är. Men filmen Clone Wars har en och annan intressant aspekt också som projekt – jag vet inte om George Lucas (lönlöst, såklart) försökte medla med sina kritiker (läs: haters) genom att göra en datoranimerad marionettfilm; de flesta noterade nog inte ens att det här faktiskt är en digital-men-liksom-pseudo-analog historia där våra hjältar krigar mot våra skurkar som om osynliga trådar drar i dem. Det är fascinerande med facit i hand – och seriens Mabuse-liknande skurk Sidious, se vidare Episod III där allt mynnar ut – att se klonkriget illustrerat som ett bokstavligt marionettspel. Men det är inte förrän andra halvan av filmen då saker blir intressanta på allvar och man börjar förstå att bakom den skenbart löjliga intrigen (om Jabba the Hutts kidnappade bebis!) döljer sig det sedvanligt intrikata dubbelspelet signerat Palpatine. Överlag är också filmen så säregen att den fungerar som vad den också blev – en fantastisk ingång till Star Wars, därmed en förståelse av mytologin på en helt ny grund, för en helt ny generation fans. Och ja, även i filmens fånigaste stunder är den mer originell och överraskande än Disneys förutsägbara och kliniskt glosoppiga TV-kliché-episoder.