Det har gått decennier sedan jag hade en så klar och härlig upplevelse av Scream. Av någon anledning hamnade jag i en sinnesstämning från 1996 och kom ihåg exakt vad som gjorde den här filmen så speciell; den närmade sig skräckgenren med en enorm distans, och behandlade Freddy och Jason som skräp på en loppmarknad (vilket var rimligt på 90-talet, när genren hade svalnat helt och hållet) men samtidigt kom den också åt den psykologiska substans som tidigare slashers aldrig haft. Å ena sidan var detta (och är fortfarande) den mest välregisserade och välspelade slasherfilm som någonsin gjorts (med råge, dessutom). Å andra sidan marginaliserar den betydelsen av genren för att fokusera på de känslomässiga frågor som tonårslivet faktiskt handlar om; det finns inga ”regler”, detta är inte något metaverse, Kevin Williamsons hjärta är fortfarande i ”Dawson’s Creek” och hans förståelse för psykologin som involverar övergrepp, både vad gäller offer och förövare är lika häpnadsväckande och profetiskt som Cravens som alltid känsliga hantering av det. Särskilt just idag, efter metoo och i röken efter Depp/Heard-rättegången, kan jag inte låta bli att läsa Scream som en tolkning av övergrepp och bedrägeri, patriarkala förutsättningar och oändliga ”benefits of doubts” som ges till (några) kvinnor och (alla) män.
Scream 2, Cravens förföriska, djupt rödlagda uppföljare, är den Scream-film jag alltid vill se (kanske på grund av den legendariska kompiskvällen i sjätte klass när jag först såg den) och det är alltid den som jag motvilligt måste erkänna gör mig mest besviken i slutet. ”Slutet” ska förstås som drygt 40 minuter av den bakre halvan – Scream 2 börjar nämligen otroligt starkt. Williamson expanderar terrängen för seriens dialektik. Rörliga bilder blir nu inte bara film utan även media i allmänhet (både massmedia och teknisk media, här representerad i filmskolan där karaktärerna tuggar i ohyggligt lealösa seminarier) och därmed olika former av representation; ett metaskämt är att ”uppföljare suger”, men det är mest ett skämt. Filmens hjärta ligger i sina spekulationer i reality-TV och true crime; Robert Rodriguez regisserade filmen-i-filmen, ”Stab”, som självmant verkar reducera Scream till popkulturskräp och till synes parodierar Cravens egen, mycket råkantade Terror på Elm Street; Tori Spelling gör en fantastisk Heather Lagenkamp-parodi.
Skoj, skoj. Men medan intrigen blir mer och mer rörig (mördarens ”mönster” , hur han skenbart dödar människor med namn, för att ”återskapa Woodsboro”, är den mest värdelösa informationen som filmen ger oss) så tappar också Craven/Williamson inte bara farten i berättelsen, de bryter också den intertextuella dialektiken från den första filmen. Skådespelaren kan sina roller på djupet och de lyckas vackert utveckla rollfigurernas resor (särskilt med tanke på hur snabbt hopkastad den här produktionen var), men de har tappat allt reflexivt sting. Nu handlar det hela nämligen om media och moralism, verkliga livet snarare än filmer, med den galante sir Dewey som haltar från en avskuren nerv och som grimaserar vid omnämnandet av sin dödade syster.
Filmen är faktiskt mer av ett svar på Natural Born Killers än på Scream (vilket gör det särskilt ironiskt att Craven fick ta skit för filmvåld efter skjutningarna i Columbine) och det mest frustrerande, den viktigaste anledningen till att filmen fastnar i leran, är att dessa teman hanterades mer tydligt i Williamsons originalmanus (som ändrades drastiskt efter manusläckor på Internet). Allt från den ständigt närvarande etnicitetsvinkeln till spekulationer i huruvida ”livet imiterar konsten” eller vice versa, via medias blodtörst, är saker som faktiskt är på väg någonstans. Bara inte i den färdiga filmen, tyvärr. I det första manuset hänvisar mördarna/mördarna själva till Natural Born Killers och klagar på att Oliver Stone är ”överdådig”. Sidney säger till dem på skarpen; deras plan kommer aldrig fungera och ”they’ll rewrite you”. Den mest ironiska repliken i all ofilmad filmhistoria.
När jag väl har tagit itu med det faktum att Scream 2 inte är så bra som jag vill att det ska vara, går det upp för mig att den mer utskällda Scream 3 har många fördelar – att se alla tre filmerna i ett svep var något av en uppenbarelse för mig. Det var som att se tre karaktärer man bryr sig om mer än man har insett plötsligt få komma ut ur snårskogen. Äntligen får dessa figurer leva sina liv och inte bara tvingas vara i en film. Att Hollywood är slutdestinationen för ”trilogin” känns djupt rimligt och med ”Stab 3” och det grumliga vattnet i Sunrise Studios speglar filmen hur det måste ha varit att jobba för Miramax (det passerar som en sorts kollegial ironi men ser i efterhand ut mer som proaktiv satir, gömt mitt framför ögonen på oss).
Det må låta lite långsökt, men något med det här industriella metaspelet lindrar filmens uppenbara problem. Jag köper utvecklingen (ettan handlade om filmer, tvåan media och trean Hollywood) och när allt kommer omkring är de skeva och ologiska delarna av Scream 3 resultat av samma grundproblem som de som fanns redan i Scream 2. Miljöbytet är ett nog stort steg bort från de två tidigare filmerna för att Scream 3 ska kunna gå sin en egen väg. Förmodligen är det därför jag inte har något emot några av dess absurditeter och kontinuitetsproblem (kanske är Hollywood bara en konstig plats; kanske allt detta händer medan Mulholland Drive pågår). Utöver det tror jag att båda uppföljarna samlar sin lika stora andel i poäng av olika anledningar – ta till exempel finalen av Scream 3, som åtminstone är en ordentlig final; den hjälper till att förklara handlingen och är mer effektiv än Scream 2:s intensiva känsla av slumpmässighet. Det finns också en viss frodighet i scenografin, och sekvenserna med Sidneys spökmamma och det studiobyggda Woodsboro är faktiskt de enda riktigt läskiga sakerna i någon av dessa filmer. Så, ja, det verkar som att jag kanske hellre ser om Scream 3 än Scream 2 nästa gång.