dagböcker, kritik

Söndag 29/5 2022


Man kan få för sig, om man läser tidningen, att det är ett slags glatt krig som pågår, och att vi alla bör delta med vurm och entusiasm i det glada kriget. Till och med mors dag handlar om att störta Erdogan, enligt en krönika i morse. Med små enkla rörelser förändras världen när gigantiska blad fjäderlätt vänds. Mekaniskt programmerar sig tilltron och solidariteten gentemot en idé som ingen egentligen fått. Så fort denna nato-offert skickats så kom ett ja tillbaka från den som nu var kund. Vi. Eller ”vi”, vilka ”vi” nu är. Omedelbart därefter slappnade draken av. Vände sitt slöa huvud, med dess långt ifrån slöa blick, mot de agendor som nu blivit tillgängliga. ”Dags att smöra för Turkiet” heter det förnumstigt. Som om allt hela tiden är så himla normalt. Som om ingen mekanik, ingen orsak och verkan, möjliggjorde det här budskapet; och som om det inte är budskapet som kräver just det här urvattnade språket. Som om vi alla egentligen bara vill tända grillen och roa oss. Eller ”tala klarspråk” kanske. Om någon viktig aktualitet. Men inte så att något känns. Inte så att någon bevisligen finns.

Den människa som premieras bland opinionsbildare är en politiskt medveten, noga inramad individ som inte visar för mycket känslor och som alltid tycks stå över sig själv och under fagra ord som enkelt kan fylla ut en spalt, ofta utan att utmanas ens av någon given kontext, resonemang eller argument. En hopplöst förnuftig, upplyst och bildad skara som alla tycker, säger, känner, menar, påstår, anser, understryker precis samma sak och som därmed betvingar tanken hos läsare. Som, naturligtvis, kan vara av alla de olika slag. Hade man bara utgått från morgontidningarnas skribenter så hade man ju inte direkt definierat människan som vi här ute i verkligheten gör. I morgontidningens duktiga krönikor framstår människan som en besynnerlig robot, opinad av väder och vind eller ekonomiska spörsmål, hela tiden förandes talan för någon annan, någon inbillad gemene man vars verkliga identitet bara existerar som en avlägsen fond, en dunkel princip. Denna besynnerliga robot är programmerad att formulera alla sina tankar på samma sätt och bara visa känslor knutna till budskapet. Fast, det är klart, för att roa läsare finns såklart kultursidornas maskotar; de visar bara känslor och inte så mycket eftertanke värd namnet, så tokiga och härliga de är et cetera. Det är en klubb för inbördes beundran, den ger inget som helst intryck av att ha någon insikt i hur människor faktiskt lever sina liv, men den är likväl helt övertygad om att den finns till för och representerar alla.

Det är en märklig fundamentalism, ett privilegium draget till sin spets och vidare in i blind tro på en überverklighet som bara de utvalda kan förstå. De kommer antagligen att få behöva förfasa sig och förfasa sig och förfasa sig, tills världen naturligtvis förändrats så till den milda grad att den värld de lever i inte längre kan finnas kvar, och de måste inse att de haft fel hela tiden, att den till slut hunnit ikapp dem – den där gnagande känslan av att det finns något de inte tänkt på, den som ständigt närvarat, som en osalig ande, ända sedan de var skolbarn och någon neuros eller annan födde deras storhetsvansinne.  Att alla dessa människor de sett ner på, och skammen de sedan bortförklarat, faktiskt har levt ett mer verkligt liv, ett som inte behövt hävdas. Då kommer de att känna hur de ingenting fått, trots att de offrat sina liv på detta konstruerade intellekt, och de kommer dra igen persiennerna på sina välstädade sovrum och kanske äntligen vilja gå och lägga sig. Kanske drömma något, för en gångs skull.