Shane är såklart inte den första Westernklassikern som gjordes, men det måste vara en av de allra mest prototypiska. Den är svarvad och lackad med just de romantiska klichéer man alltid relaterar till genren, och den blev ett fenomen när den kom; enligt Pauline Kael kunde man höra lekande pojkar ropa ”Shane! Shane!” på gatorna hela 50-talet. Alan Ladd är den sedermera cementerade antihjälten, en tystlåten cowboy med okänt (våldsamt) förflutet som har vägarna förbi liten bygd som terroriseras av grisiga ranchägare. Han bor hos nybyggare och beundras av deras lille pojke (med obligatorisk hund) och fruktas snart av skurkarna, som hyr diabolisk revolverman (Jack Palance).
Filmens rykte har varit lite svajigt emellanåt, eftersom samma inflytelserika kritiker som överanalyserade Ford och Hawks valde att betrakta denna som passé. Idag är det svårt att inte se den som den kanske mest allomfattande filmen av sitt slag, lika öppen för tolkningar som andra klassiker och särskilt relevant i hur den inspirerade Leones spaghettiwesterns. Det utsökta, Oscarbelönade fotot bidrar till den sentimentala tonen och förblir strålande trots att filmen ursprungligen gjordes för widescreen (1.85) men kom att projiceras i 1.66.
Ett svar på ”Mannen från vidderna (Shane, 1953)”