film, Filmloggen

Med tio cent på fickan (Sullivan’s Travels, 1941)/Kvinnan Eva (The Lady Eve, 1940)

I nådens år 1941 hade Preston Sturges hade två klassiker att komma med. The Lady Eve är Sturges kanske mest populära och imiterade screwball-romkom, i vilken Barbara Stanwyck spelar sensuell lurendrejare som tar sikte på ohyggligt naive rikemanssonen Henry Fonda. Hon finner sig snart vara kär på riktigt, trots mannens osunda intresse för ormar, men när han får reda på sanningen blir hon ledsen och… planerar hämnd! The Lady Eve, som genast blev en favorit, och det är lätt att förstå varför. Det är en film som dryper av saftiga begär och vassa dialoger och den har med rätta blivit erkänd som en av erans komediklassiker. Även om filmen står och faller på Stanwyck som på ett smått ofattbart sätt får kameran (och Fonda) att smälta; liksom Garbo i Christina och Bette Davis i Jezebel så är The Lady Eve en film som helt enkelt hör ihop med Barbara Stanwyck; se den långa obrutna tagningen när hon hypnotiserar Fonda med sin silkeslena fultrut för bästa exemplet.

Medan The Lady Eve var en omedelbar hit så fick Sullivan’s Travels blandat mottagande när den kom; det är med tiden den kommit att bli betraktad som ett mästerverk. Filmen handlar om en anspråksfull filmregissör (Joel McCrea) som vill göra en relevant film om elände och fattigdom men inser att han inte själv har någon erfarenhet om saken – därför ger han sig ut på en Siddharta-vandring genom de hemlösas liv, vilket ger honom mer trubbel än han räknat med. Till viss del var filmen ett svar på socialt medvetna komedier som En gentleman kommer till stan och Godfrey ordnar allt – det enda en film ska göra är underhålla, tyckte tydligen Sturges, och det enda Hollywood kan göra för depressionens offer är att ge dem skratt och glädje i sin lilla bistra tillvaro. Man ska alltså skratta medan man svälter ihjäl, antar jag.

Att många anser Sullivan’s Travels vara Sturges bästa film kan inte förklaras av det naiva budskapet, utan har nog mer att göra med filmens självreflekterande metaperspektiv; huvudpersonen alluderar hela tiden till berättartekniker och filmklichéer. Den här metaslängen kom ju att bli särskilt trendig under andra halvan av 1900-talet och vidare in i vår era av requels, sidequels, och hit-och-dit-boots. Till syvende och sist tycker jag filmen fungerar mest på grund av en påhittig intrig full av höjdpunkter och smarta idéer, både estetiska som narrativa. Särskilt värd att nämna är den ovanligt progressiva scenen i den svarta kyrkan och det Eisenstein-inspirerade film-på-film-i-film-montaget där McCrea börjar skratta eftersom han sitter i en skrattande publik; ”am I laughing?” frågar han sig själv medan han torkar tårarna – det är sublimt.