film, Filmloggen

Garden State (2004)

När Zach Braff blev indiedarling med Garden State var jag för cool för den skolan – jag tröttnade tidigt på alla amerikanska dramedier tvetydigt benämnda som ”indie”, vars innehåll bestod av knasig humor och popmontage. Garden State lyckades jag undvika i nästan 20 år, allt som allt, och fast jag aldrig sett den har jag utvecklat ett helt orimligt agg mot den. När det begav sig var det lite lättare att förstå: På den här tiden blev alla som släppte en ny ”indiefilm” omedelbart hyllade som Amerikansk Films Framtid. Numera vet vi ju alla att Zach Braff bara blev känd som killen från ”Scrubs”.

Garden State visar sig vara en ojämn men emellanåt finstämd regidebut om halvdan skådis (Braff) som återvänder till New Jersey när hans mor dör – han har ett trauma i bagaget, är till hälften bedövad av mediciner, men hittar tillbaka till ljuset via smått labila solstrålen Natalie Portman, som fick skribenten Nathan Rabin att mynta begreppet ”manic pixie dream girl”, dvs småknäppa men villkorslöst älskvärda kvinnofigurer som bara existerar för att hjälpa manliga mähän. Rabin missade delvis poängen: De är inte där för att ”hjälpa” den manliga huvudpersonen, de är där för att agera slutmål i hjältens jakt efter Den Sanna Kärleken. I ett hav av diffande brudar ska MPD vara ”den perfekta tjejen”. De kan rimligen inte vara fläckfria, såklart, men deras psykologiska defekter och alla tänkbara olyckor blir just därför också del av ”perfektionen”.

Det kan man ju tycka vad man vill om, men Portman är ovanligt bra i rollen och Braff är inte fy skam han heller. Filmen är överhuvudtaget välspelad och välmenande, och Braff hittar sätt att sätta sin egen prägel på det beprövade temat om att hitta sig själv i tjugoårsåldern (influenserna från Mandomsprovet är emellanåt direkta). Filmen sinkas av flertalet nybörjarmissar och punktfel (särskilt sabbar Braff sin egen stämning genom diverse långsökta ironier utan poäng) men jag hade nog inte behövt vänta i flera årtionden på att se denna.