Jag tror mainstreamfilmen ”dog” redan på 2000-talet. Jag återkommer ofta till resonemanget jag hade inför Edgar Wrights Baby Driver. Tillåt mig att citera mig själv:
Shaun of the Dead, Hot Fuzz och The World’s End; filmer som signalerar någon slags ”post-cinema”, filmer i slutet av filmen, en summering av (och hyllning till) det som tidigare gjorts, utan något nytt på horisonten. Det är ett kul spektakel vars ihålighet kastar en lång skugga över alla oss som tittar på det.
Wrights filmer signalerar insikten att publik (och många filmskapare) hälsar reproducering med identifikation, vilket gör kreativitet överflödigt och originalitet till något svårt och abstrakt. Det är inte samma sak som att följa gamla traditioner, vilket filmer alltid gjort; det är snarare som att varje film är en ny Lego-film, en självironisk manifestation av sig själv men utan eget innehåll, utan eget ursprung, utan något eget att kommunicera vidare till publiken; snarare är de kalla produkter, som laborerar med enkla koncept, laddade med nostalgi, redo att skapa reaktioner men aldrig reflektioner, intryck men aldrig insikter; vi gillar det vi ser, eftersom det pekar bort från sig självt och vidare till något annat.
Ja. Baby Driver är en välgjord och underhållande film för stunden – behandlingen av musik är i synnerhet raffig, och den inledande biljakten magnifik. Men hela filmen vet, liksom jag, att Reservoir Dogs är bättre. Det hade inte behövt vara en grej, om Wright nu inte gjorde det till en.
Man ska emellertid inte underskatta Hollywoods överlevnadsförmåga. Numera talar vi om filmer som ”content” och uppföljare som ”legacy sequels”. Det här är rätt smart, ur en hutlös businessynvinkel. Filmer är inte längre enskilda objekt – dess innehåll (”content”) är flytande. Innehållet kan formas och omformas hur som helst, till vilket syfte som helst. Allra tydligast blev det här när Marvel började leka med sitt multiversum – hurra, nu har vi ett oändligt superhjältar i oändligt antal dimensioner. Vi behöver aldrig mer hitta på någonting nytt… yeeeeey!!!
Å andra sidan lämnas jag kluven inför ett par av de här produkterna. Jag var aldrig något överdrivet stort fan av Ghostbusters (1984) men sättet det senaste post-monster-produkten, Ghostbusters: Afterlife, använder sig av originalfilmen (genom att göra om den till backstory och exposition för ett nytt mysterium) gör att jag engagerar mig för den i Afterlife mer än jag någonsin gjort när jag faktiskt sett den faktiska filmen.
Något liknande händer, märker jag, i Spider-Man: No Way Home. Jag minns gamla upplagor av Spindelmannen, slås av det tjusiga i att det i seriernas värld alltid var olika eror och variationer av samma berättelser och att vi nu ser hela serietidningsformens inre mekanik återspeglas till perfektion på bio. Nog för att jag älskade Sam Raimis Spiddefilm för 20 år sedan men jag hade aldrig – aldrig – kunnat föreställa mig att superhjältefilmer skulle bli så här fulländat framställda. Jag var nöjd med en och annan replik och en och annan referens. Jag accepterade att X-Men hade svarta gummidräkter. Att de skulle ha på sig färgglad spandex? Helt orealistiskt!
Sedan är det också så att No Way Home på sitt blygsamma sätt berättar en egen berättelse. Den handlar om vad som definierar en hjälte och vad som definierar heroism, alldeles oavsett vilken dimension man talar om. I den här filmen är Spiddes identitet avslöjad och en emellanåt småsvidande tematik breder ut sig – det handlar om vad man måste offra av sig själv för att ge åt andra, och hur man hanterar att ens handlingar har konsekvenser för omvärlden. Det är inte direkt nya idéer men de formuleras på ett sätt som åtminstone gäller för just den här filmen.
Och då duger det helt enkelt inte att säga att filmen bara är en massa fan service som ersätter all substans med meningslösa referenser till andra filmer. Den här missuppfattningen, där bebisar kastas ut med barnvatten, har pågått åtminstone sedan Spielbergs hutlöst underskattade Ready Player One; bara för att det är intertextuellt betyder det inte per definition att det är allt det är.
Faktum är att jag tror att filmer som Afterlife och No Way Home på sina blygsamma (men lukrativa) sätt introducerar något… öh, ja, faktiskt, något nytt till Hollywood. Jag är för gammal och slö för att riktigt sätta mig in i vad. Åtminstone för tillfället. Men det har något att göra med hur ”vi” ”konsumerar” ”media” idag, något som absolut löser upp tiden – det förflutna är till exempel inte längre borta, utan snarare en annan ”dimension”; på köpet kan Hollywood ta sina businesstermer (franchise, reboot, osv) och ge dem en kontext som nästan känns mänsklig, nästan organisk… om man bortser från det här med att två-tre företag äger hela stan, det vill säga.