Jag medger att detta bara är jag, men The Art of War betraktar jag som comfort food från en tid då mainstreamfilmer hade höga produktionsvärden och sammanhängande intriger. Bortsett från ett par skickligt gjorda spänningsscener, samt retoriken bakom filmens mysterium (en slags vänsterversion av Tom Clancy) så finns inte en nypa originalitet här; filmen är faktiskt ett fullständigt derivat från tjugoelva andra filmer i samma stuk (jag gillar särskilt hur skurken måste falla och landa på något vasst, även om han bara ramlar på ändan i ett rum där något vasst ligger och skräpar). Pizzavänlig underhållning för den som är född på 80-talet och betraktade det som veckans höjdpunkt att hyra film även på sommaren. Nischad målgrupp? Må så vara. Direkt-på-videouppföljare? Ses på egen risk.