Från Trollywoods arkiv kommer en av många inkompetenta svenska genrefilmer som fått klappar på axeln av kritiker medan de lämnat publiken frustrerad. Gustaf Skarsgård spelar velig tonårskille som mördas på grund av… typ, långsökt Jönssonligan-liknande kriminell verksamhet ledd av mössfixerad bad-girl (Tuva Nuvotny); han överlever dock, typ, och får hänga omkring i ett limbo mellan liv och död. Eftersom han inte kan agera med omvärlden kan han bara gå omkring och titta på medan den tradiga såpan/mordutredningen spelar ut sig själv (alltså är premissen helt meningslös).
Idag vet även de professionella amatörerna i branschen att ett manus åtminstone behöver ge sken av att vara karaktärsdrivet, men på den här tiden trodde svenska filmskapare (eller möjligen Mats Wahl, som skrev boken) fortfarande att en serie lösryckta händelser är detsamma som en berättelse. Varje möjlighet till såväl konflikt som tematik blir därför ett hot i Den osynlige, och det hotet måste motarbetas med forcerade nödlösningar. Egentligen handlar alltså inte den här filmen om något och egentligen händer ingenting i den, karaktärerna är helt godtyckliga och det verkar inte ha gått upp för någon inblandad att publiken faktiskt ska bry sig eller engagera sig för något som händer. Dessutom är det talanglösa manuset fullt av usla, osägbara repliker som framförs på ett ännu mer krystat och stundtals plågsamt pretentiöst sätt. Och filmen är inspelad på video, som var den fula framtiden förr. Svensk filmestetik och dess ordkonst har långsamt krälat sig framåt sedan dess.