Cornelia Jakobs Hold Me Closer är förmodligen två låtar.
Det är en låt för de som inte har en aning om vad hon sjunger om.
De lyssnarna överväger melodin, den raspiga rösten, det lågeffektivt laddade framträdandet och tänker ok.
Det är följaktligen också en annan låt.
En för de som har en relation till relationer som också innefattar svek, besvikelse, skuld, skam, intensiva felberäkningar och ödesdigra felprioriteringar.
De som känner igen de här sakerna i Jakobs framträdande förstår också varför hon är oförmögen att sjunga sången med torra ögon.
Så, rätt låt vann? Fuck, det borde ha varit en repris på Loreen. Ofattbart att det var så snävt som det faktiskt var. Jag menar, tänk om Bagge vunnit! Fy i helvetet, på ren folkölska. Då hade det inte blivit någon ESC-final för skiten hade röstats ut vid dörrgaveln – vi hade ju i princip gett Turin sitt ryska bidrag; en överproducerad orgie i tomt hycklande schabloner, framfört som om det vore ett blygsamt vykort. Ja, från planeten Privilegium då. I vanliga fall hade jag haft åsikter om folkets röst, men nu rör det sig ju bara om kapital. Propaganda, kan man också kalla det – rösta på er ledare, kung Idol! Att Cornelia Jakobs en gång i tiden sågades av Idol-juryn, medelst Bagge, gör att man nästan kan börja tro på gud.
Ärligt talat fanns ingen konkurrens. Alla andra nummer var i princip överdrivet bekanta: Anna Bergendahl gjorde Jill Johnson, Bengtsson gjorde Stjernberg, Liamoo gjorde Ingrosso, John Blund gjorde en sådan där godnattvisa som bara får en tolva i Finland, ingen fattade vad Medina gjorde där (inte dem själva heller); Faith Kakembo kändes 2020, Captain Klara kändes 2012, Cazzi Opeia kändes 2002 rentav (typ… Rollergirl, någon som minns?) men var bättre schlagerdisco än Tone Sekelius, bless her heart, vars nummer tyvärr hotade att matcha Bagges när det kommer till fascistisk estetik (guldmarsch, guldmarsch!, ja lite mer tyskt än Bagges mer Mussolini-liknande nationalromantik… som sagt, schlager-italienarna hade kastat pizza på scenen). Så Theoz, sist och minst. Ibland vet man inte vart stora och lilla Melodifestivalen börjar och slutar.
Men, som sagt! Ibland kan man få syn på det sällsynta fenomenet rättvisa. Låt vara att det så ofta är på fel ställen.