Som stollig pacifist är det inte alltid det lättaste att möta världen. Stämningen är väldigt 2003 och 1914. Allt prat om rättvisa, om att faktiskt stoppa krig, om att spåra händelseförloppen och tänka förebyggande; allt kastas i krigets stora intellektuella soptunna. Det är:
Tycker du inte ditt så tycker du datt. Sluta vara jobbig. Skit i det akademiska. Hur i helvete kan du stå där och relativisera den här världen! Att världen är komplicerad? Nej, det har ingen sagt! Så har det aldrig sett ut! Världen består av två poler, så käften nu och välj, din hund! Finns ett oss, finns ett dem, så! Skicka vapen, skicka ditt omdöme, slåss och slåss igen! Glöm gärna argumenten som gällde innan kriget, för vem mår bra av att hålla på och debattera nu? Nu ser du ju fienden klart och tydligt och kriget står vid din dörr; här är bössan och ett kontrakt. Mår du lite konstigt? Tja, du får skämmas i morgon istället (om i morgon kommer). Kärnvapenhot? Nej, nej. Du förstår, vi har bestämt oss för att kärnvapenhotet faktiskt inte är reellt. Ja, det råkar bara vara där mitt framför ögonen på oss, men tittar vi inte på det så finns det inte. Inget mer kan hända nu, för… det kan det ju inte. Bara. Ju. Nej, det finns ingen anledning att tro att vi vet vad någon tänker, förstår hur något ligger till eller vet som ska hända. Överhuvudtaget? Nej, överhuvudtaget, ingen vet. Men vi måste ju bete oss som om vi vet. Jag menar för helvete. Vad är det du vill? Se skräcken i vårt eget beteende? Vår egen värld? Låt oss slippa tänka på att det var längesedan världen såg ut som vi ville att den skulle se ut. Nu har Putin faktiskt kastat den första stenen (som träffat). Det är en olaglig och fruktansvärd handling, liksom mordet på Franz Ferdinand (det första skottet som träffade, den gången). Hela världen sjunger för Ukrainas folk och de ryska rebellerna (ja, och det är vackert och det är en sång av sanning och mänsklighet; i den här konflikten är de hjältarna och förtjänar oavvislig solidaritet) och EU har till och med ”brutit” sina ”tabun” (den sången klingar mindre sant, mindre mänskligt) och skickar enhälligt vapen (vänta, va…?) för det är ju inte så noga nu, det måste vi förstå allesammans (jadå, det kallas war by proxy, men varför säger vi att vi är mot krig när vi är för det?) Och alla tar emot flyktingar (oj, ja, nu är vi tydligen det)! Vad, hyckleri? Nämen börja inte med det DÄR nu också! Européer är européer och vi lever i ett enat väst (lustigt nog är det precis så Putin resonerade när han skrev den där essän i somras om ”den ryska essensen” och att det ukrainska egentligen är ryskt; ni vet, ett folk under samma östervärld, låter det bekant?) Vet du, de som flytt från österligare och sydligare nationer de undrar inte ens varför de inte blivit behandlade på samma sätt. De där afrikanska flyktingarna behöver inte fråga. De är inte överraskade över att den vita världen förfasas först när kriget kommer (tillbaka) till den vita världen. De var ju ändå slavar en gång i tiden, jag menar de har det där i sig! Va?! Citera mig inte, men du vet att det är sant…!
Sant: De vet, de mer än vet, de lever i samma värld som många här lever av. De vet att det här inte pågått i bara en vecka. Vi är långt inne i den här berättelsen om världen nu. Jag kan inte klandra inskränktheten i ett land som ännu inte regerar på ordet Saint-Barthélemy. Men vi borde alla veta, vid det här laget, om vi nu lärt oss något alls om vår historia, att krigets perspektiv är det av destruktiv förenkling, att det är konsten att göra samma misstag om och om igen, att varje krig oavsett omständigheter är allas vårt eget personliga nederlag, och att de som kämpar och dör för frihet eller ofrihet inte är de första offren. Som vanligt är det sanningen.