dagböcker, kritik

Onsdag 2/3 2022


Det gamla gardet som gör akrobatiska konster för att försvara eller legitmisera Ryssland är lustiga att se.
Som gorillor på zoo, i en bur omringad av ryggmurade bibliotek och bord man alltid slår knät i, darriga koppar sur mellanrost och kaksmulor i mustascherna.
Men jag ger inte mycket, heller, för de som säger sig vara för fred men inte kan motstå grupptrycket i krigets så kallade enighet.
Ordet fortsätter att gäcka mig. Enighet.
Det minsta vi kan förvänta oss av EU är att alla ska hålla med varandra om vad som händer nu.
Det är inte mycket att göra en sak av.
Om det nu inte är så
att man gör
en annan sak
av det

En man inte nödvändigtvis är alldeles öppen med.

Jag är å andra sidan glad att jag inte sitter i någon maktposition, jag avundas ingen ledare idag.
Att vara mot våld men för självförsvar är inte en för- eller mot-fråga
Och att blanda ihop det med nationer i krig är att, tja, blanda ihop det.
Finns gott om tillfällen
oändliga, faktiskt
då man sagt till länder som blir illegalt invaderade: Ni har våra sympatier, ni måste försvara er, men det ni har där på halsen är ett krig och vi deltar inte i sådana.
Att man nu hjälper till kan i sig sägas vara rätt, på samma sätt det hade varit rätt att hjälpa andra länder tidigare.
(om det nu inte varit fel; beror ju på vem man frågar – därför det varit en regel att Europa inte blandar sig i andras krig… eller, som tidningarna plötsligt kallar det, ett ”tabu”; newspeak värdig rysk press)
Men det kan också ses som ett förverkligande av dina och mina fantasier om privat nödvärn.
Det kan också ses som: När det kommer till mitt hus, då gör jag allt för att överleva.
Eller: När det kommer till mina barn, då ger jag dem vad de behöver. Pappa betalar? Men ger inget till svältande barn? Skit i det du!
Den definitionen av ”självförsvar”, det avvisandet av den ryggradshuggande fienden, den ”enigheten”
hänger mycket väl ihop med avvisandet av de ukrainska flyktingar som avvisas för att de inte är vita.

Så, den filosofiska frågan: Hur fungerar pacifism i en våldsam värld? Kan man vara mot våld men för självförsvar?

Nej. Man är inte gud.

Här, mitt kålsup: Behöver jag försvara mig själv så behöver jag försvara mig själv.
Det är en praktisk fråga, långt ifrån teoretiska funderingar över vad som är rätt och riktigt.
Men, med det sagt kan jag inte låtsas som att det faktiskt går ihop med mina övertygelser. Det är inte en fråga om att identifiera ett ”undantag” till mina ”principer”.
Behöver jag försvara mig själv så är det bara en fråga om att världen och livet, som de så ofta gör, hinner ikapp en.
Världen är inte skräddarsydd efter mina ideal.
Man finner sig ofta tvungen att göra fel saker av rätt anledningar.
Man måste inte alltid ”ha rätt”.
Den stoltheten förblindar.
Den stoltheten skapar oheliga allianser.
Den stoltheten hör ihop med den ”enighet”
som värmer
och som är
högst brandfarlig.