Showgirls var ögonblicket som Paul Verhoeven började avslöja sina begränsningar som filmskapare i Hollywood; märkligt hur marodören som en gång gjorde något så mångfacetterat som På blodig mark skulle sluta i en sådan ”knock-knock-who’s-there”-film (ännu värre var Starship Troopers i det här avseendet; oundvikligen tog hipstersoppan slut i Hollow Man). I princip börjar och slutar filmen med sin titel (show girls, ja, väldigt smart, och kul hur snabbt Bart Simpson-humor kan bli barnförbjudna äventyr) även om storyns tvärkorsning av En stjärna föds och Scarface är kul. Ett tag. Men tyvärr, när skämtet är klart, sitter Verhoeven fast med en historia att berätta. Då är också vi fast i öknen med honom. Där har humorn fördunstat och intrigen är paralyserad av ohederlig cynism.