Mothman är den verkliga inledningen av Hollywood efter 11 september, och en fantastisk Hamlet-öppning för 2002 som ett filmår. Det är dämpad och sensorisk film, som gjord i den stora tystnad som följer chock. Den finner tröst i förtvivlan, hopp i hopplöshet, den speciella (amerikanska) typen av lantlig skräck i Poe/Lovecraft-traditionen; flimrande julbelysning på verandan, lite så. Filmen är också hemsökt av en rastlös poesi, där bilder av symboler och former konkurrerar med bilder av människor, vilka förblir väldigt verkliga, väldigt sorgsna… det finns inget svar på deras frågor, vilket är poängen med filmen, och även om det kanske inte gör så mycket för den när det kommer till konflikter och drama, så värker den här filmen, på ett märkligt bekant sätt.