När jag senast skrev om Hasse Ekman var jag kanske lite för försiktig. Ärligt talat har jag alltid misstänkt att karln var något av en skitstövel och den förundran som många känner för honom är för mig obegriplig. Det är kanske lite för uppriktigt sagt, men det är tidigt på året och snart kommer snön smälta bort till slask så det är lika bra att tjura färdigt nu så kanske man blir mer optimistisk innan våren.
1950 hade Hasse Ekman ett intressant år, hursomhelst. Förutom att han levererade sin mest berömda film, Flicka och hyacinter, kom han även med ytterligare två filmer, mer allvarligt betonade än de man kanske var vana vid. En, Hjärter knekt, är en fin och trovärdig melodram om en döende dandy (en film där han verkar visa hela hjärtat). Den andra var Den vita katten. En högst oväntad produktion, får man väl säga, där det verkar som om han medvetet ville skapa ett uppståndelse. På beställning blev han kritiserad för att ha prövat på den cyniska b-filmens snabba cash-modell; filmen var en gränstestande, påfallande smutsig thrillermelodram som visade upp omoraliska saker som sex, svordomar och dekadent leverne.
Det är för den delen också ett par genuint obehagliga och deprimerande rullar.
Men låt mig inte begrava huvudpoängen här.
Mot slutet finns en genuint häpnadsväckande scen där en helt oskyldig huskatt skjuts ihjäl i en tagning. Det här är inte fejkat. Katten lockades in i bild (mest troligt av mat som dinglats bakom kameran) bara för att bli skjuten rätt i ansiktet. När det kommer till djurplågeri får man leta länge för att hitta en kallare och mer tydligt ondskefull scen; den är inte blodig, men just på grund av sin blodlösa, ad hoc-natur är den förbluffande vidrig.
I Svenska Filminstitutets databas nämns det att scenen ”kommenterades huvudsakligen i landsortspressen” (och då är det inte värt att citera?) men:
signaturen Filmson i AB uppmärksammade — ”utan att vara vän varken av katter eller småfåglar” — ”en av svensk films hjärtlösaste och meningslösaste fast verkningsfulla bilder i all sin pretentiösa symbolik”. Lill i SvD gick längre och utfärdade en varning: ”Kattvänner akte sig mycket noga för filmen! Det smidiga djuret i fråga är en symbol för kusliga, snedvridna drifter och blir i en scen mycket illusoriskt nedskjutet med ett välriktat pistolskott. Alldeles onödigt brutalt fast det bara gäller en osjälig fyrfota statist.”
Att Hasse Ekman ville avrätta ett husdjur, till förmån för en pretentiös symbolism dessutom, måste tala för någon slags medelålderskris; Den vita katten kanske är detversionen av den mer ”jagstyrda” självreflektionerna i Hjärter knekt. Men när han fick försvara filmaffischen offentligt (där Eva Henning i underkläder ligger däckad och halvsärad) gjorde han det genom att helt ogenerat säga att man måste få folks uppmärksamhet här i filmbranschen. Jag antar att detta resonemang gäller för djurmordet också. Charmig typ, den där Hasse.
Därmed inte sagt att han inte var begåvad. Första halvan av Den vita katten är egentligen ganska stark. Man måste köpa den absurda premissen, typisk för sin tid – en man med minnesförlust (Alf Kjellin) snubblar in på Centralstationen och måste ta reda på vem han är. Naturligtvis finns det en random servitris där (Henning) som bara råkar bjuda hem honom och gärna hjälper honom att lösa mysteriet. Häromkring börjar vi förstå att Den vita katten är en rätt ovanlig film, full av arga fyllon som bankar på dörrar och folk som raggar hem varandra för könsumgänge; uppriktiga och alldagliga scenarion som däremot i en svensk film från 1950 känns väldigt snuskiga.
Mysteriet med Affes identitet tar dem från Stockholm till landsbygden, via en rad symboliska kattmetaforer som snart blir mer och mer långsökta, samtidigt som själva berättelsen blir mer och mer absurd. Minst hälften av upplösningen måste förklaras i dialoger innan sluttexterna; denna typ av slarv föll aldrig på Sveriges Mario Bava, det vill säga Arne Mattsson, som är den filmskapare som Ekman här mest av allt verkar vilja härma (slentrianmässigt sa kritikerna att han ville vara Bergman, som om Den vita katten har någonting som helst att göra med honom).
Ändå får man säga att höjdpunkterna i första halvan av filmen är spännande; här finns ett par livliga drömsekvenser (ett något försenat bidrag till 40-talets psykoterapeutiska trender, se Hitchcocks Trollbunden till exempel) med en riktigt skrämmande närbild på Henning som en mardrömskattslampa (eller något liknande). Den otroligt deprimerande skildringen av ett nattligt Stockholm, en själlös djungel av fula hot och överhängande undergång, är också fantastisk.
Men handlingen faller sönder i kolossal fart under andra halvan, och filmen är i alla fall omöjlig att rekommendera på grund av den ofattbara scenen där katten skjuts ihjäl; bortom moraliska diskussioner ligger faktumet att man måste skölja sina ögon efter att ha sett denna helt ofattbara darkweb-anno-1950-attack på sinnena. Det är ingen slump att denna aldrig visats som public service-matine, trots att den rotationen måste ha visat alla andra svenska filmer som gjorts vid det här laget.