En kanadensisk jul är ingen kul jul. Den kanadensiska vintern har alltid sotig snö och för få lyktstolpar. Få filmer har lika mycket inneboende rullkvalité som kanadensiska filmer från 70-talet; man kan liksom se bilden hoppa till i rullbytet oavsett vad. The Silent Partner är precis lika skitig och sunkig som Black Christmas, trots att det är två helt olika filmer och trots allt den inte alls anstränger sig. Kanada kommer helt enkelt aldrig bli fagert på film.
OK, filmen: Den överskattade drygmuppen Elliot Gould spelar banktjänsteman som av en händelse lyckas förutsäga ett bankrån. Han utnyttjar saken till sin fördel och snor pengarna själv, men får snart galningen efter sig. Christopher Plummer spelar skurken, Susannah York det intet ont anande kärleksobjektet; en väldigt gullig/ung John Candy dansar förbi i några glada scener och Céline Lomez har en bärande biroll; hon har dock inte huvudrollen, för att parafrasera Austin Powers.
Kritikerna gillade denna film när det begav sig, även om den kom och gick utan större fanfarer; idag måste naturligtvis folk ”återupptäcka” den och säga att den är ”ett gömt mästerverk”, för 70-talet är ungefär så långt tillbaka i tiden som de flesta ids sträcka sig. Själv köpte jag inte för ett ögonblick något som hände i intrigen – som inte är ologisk så mycket som den är godtycklig. Det finns inget drama i kärnan av det hela – det spelar ingen roll om Gould stjäl pengarna eller inte, han hade lika gärna kunnat låta bli; hans avvisade begär från Susannah York verkar ha något med saken att göra, men manuset spelar bort korten till förmån för en puttrande och uppenbar transportsträcka till en final som inte är så speciell som den borde vara. Komiskt många krossade akvarium; huvudpersonens hobby är fiskar, vilket tydligen ska vara något slags skämt.