Jag ryggar fortfarande tillbaka inför den här filmen. Den har fortfarande kvalitéer som jag inte kan beskriva; något med den är fortfarande chockerande. Det är Langs kusligaste och mest oroande. I hans legendariska produktion åren 1921-1933 är det otroligt nog också hans mest ”lättsamma”. Precis som med M är det omöjligt att se den utan att dra olika typer av kopplingar till Nazityskland, men Doktor Mabuses testamente har en mer oundviklig och skrämmande mardrömskvalitet. M är mer kompakt, tyngre; den lämnar mig med en kolsvart mörk känsla i magen. Men det är en känsla jag ändå kan hantera. Den påminner om Paul Celan. Något spökar i M, men i den hemsökelsen kan vi också i någon form av solidaritet vittna tillsammans med de döda. Vi erkänner vår samhörighet med dem. Det faktum att vi alla deltar i denna värld, dessa händelser. Men nazisternas tyranni är ännu mer påtaglig, och ligger alldeles för nära huden, i Doktor Mabuses testamente. Det är en film som andas samma luft som Hitler. Det syns i storyns övergripande symbolik. Det syns i logiken som doktor Mabuses spöklika terrororganisation opererar under (man har menat att filmen är satir, men den kan lika gärna ha varit menad som en ”opolitisk” samhällsskildring; Thea Von Harbou, Langs hustru och manusförfattare, gick ju trots allt med i nazistpartiet). Det syns ända ner till filmens sista suck; en resignerad känsla av att det inte går att leverera ”underhållning” i detta dödsrike. Det finns, som Lohmann säger, ”inget mer en inspektör kan göra” inför denna galenskap. En galenskap som är komplett i sin natur, men den sprider sig, sätter sig i städernas ryggrader och får samhällskraft. Allt vi har kvar är detta ”lättsamma” stycke ”eskapism”, som svävar lätt på moln svarta och tjocka som olja. Jag har det inte i mig, just nu, att undersöka filmen närmare. Den är för jävla ruggig.