film, Filmloggen

The Girl Who Knew Too Much (1963)

I skuggan av Fellinis Rom, och genom tomrummet i Antonionis chica existentialism, framträder Mario Bava som en främling i gränden; de stora konstnärerna gör vackra filmer, men det är en skönhet som sitter still. De är för mätta och belåtna. Bava känner att det saknas initiativ inför framtiden. Om Marcello inte hittar sitt syfte i denna spöklika efterkrigsmodernitet, får vi väl helt enkelt acceptera en Marcello spelad av John Saxon; en kille som kommer att nöja sig med en trevlig tjej och ett förutsägbart liv. Och om italienarna är oroliga för hur de ska leva sina liv, kanske turister inte är det. Kanske kan Rom vara ett ståtligt under ännu en gång, om än bara genom en utomståendes ögon. Och medan vi spekulerar, varför inte öppna en egen Hammerbutik? Det finns plats för Hitchcock och  det finns plats för Buñuel. Vi leker med färger, även i svartvitt. Blir vi förvirrade? Känner vi en lukt av dekadens? Är det där en präst som plockar upp ett paket cigaretter i slutet? Visst  är det väl så att vi bara njuter lite av ett stycke alldeles ofarlig thrillereskapism? Det är inte som om helvetets portar är på väg att öppna……. eller?