Det är inte alla som talar om Lasse Hallström, Sveriges tveklöst mest framgångsrika filmregissör, kanske för att hans centrala samlade verk innefattar en film som Alla talar om Grace. Det är en film som borde slå över mätaren på perfekt 90-talsfilm; en peak Julia Roberts spelar bedragen fru (hennes horbock till man spelas av Dennis Quaid… för året är 1995) som ställer till med skvaller i söderbyn medan hon försöker reda ut vad hon ska göra (i sådana där scener gjorda för att Julia Roberts ska vanka av och an i en stickad tröja och veva upp och ner med armarna); hennes pappa är Robert Duvall, hennes mamma Gena Rowlands, hennes syrliga syster Kyra Sedgwick. Manuset skrevs av Callie Khouri, som vände upp och ner på saker med Thelma & Louise. Allt är bäddat för en perfekt retroupplevelse, särskilt om man växte upp på den här tiden och inte finner det konstigt att storyn cirkulerar kring hästuppfödning och att finalen är en tävling i banhoppning.
Istället blir det bara en massa velande, med tjafsiga dialoger i ett dramatiskt stillestånd, som en såpopera utan vändningar. Dessutom med en osammanhängande, korrupt epilog som hämtad ur 1940-talet.
Filmen är mest intressant att se som bokstöd till en annan film – ser man denna förtjänar man att se en till. Vilken annan 90-talsfilm med Julia Roberts fungerar, likaså Mannen som kunde tala med hästar och – otippat nog – Jag vet vad du gjorde förra sommaren, eftersom den hygglige ridaren med varggrinet (Muse Watson) är mindre sympatisk där.