film, Filmloggen

Dune (2021)

Dune

Det verkar som att filmer har slutat drömma. Kanske vi också tappat fantasiförmågan. Fantasin sätter inga gränser, brukar det heta, och egentligen ska väl film vara mediet där vi lever ut våra fantasier. Men i Hollywood går manuset via advokaterna och businessmännen. Det finns en hel del man vill försäkra sig om, nu mer än någonsin. Man Får Absolut Inte Gå Över Gränsen. Man vill inte bli drevad eller – ännu värre! – stämd. På så sätt har fiktion blivit en slags verklighet. Det är allt färre som betraktar en film som en fristad för sinnet, en plats där man kan överraskas eller ledas i på drömska villovägar. Snarare blandar man ihop filmens värld med verkligheten – särskilt måste fantasin representera verkligheten, kanske helst efterlikna den så realistiskt som möjligt också. Och det blir ju enklast, när allt kommer omkring, om vi bara har en story att följa. Inget annat… konstigt tjafs. Sånt som ställer känslorna på ända.

Det var på det här sättet, på tal om det, som Quentin Tarantino lyckades ha och äta kakan med Once Upon a Time… in Hollywood en problematisk film för de som behöver hjältar och skurkar, och vänster och höger, i rätt paket. Men också på sitt sätt en väldigt modern film som tar en historisk verklighet och helt enkelt gör om den till en drömsk fantasi; istället för att göra fantasin realistisk gjorde Tarantino verkligheten fantastisk.

Men han, och några till, är undantag.

Länge kände jag att Denis Villeneuve också tillhörde det undantaget, men efter att ha sett Dune vet jag inte riktigt vilka mina argument egentligen är. För att han kan få saker att se – och inte minst låta – mäktigt? För att han är en skicklig tekniker… jodå. Han har för den delen också en skarpt dragen, kylig estetisk läggning som länge bådade gott. Jag tänkte mig kanske att han var på väg mot något lite mer… matigt, liksom. Men nu verkar det som att Villeneuve tänker nöja sig med att bli näste Ridley Scott; en högbetald spelare som inte kan göra något fel.

Men det också för att han spelar på väldigt säkra kort. Det han framför allt gör är att paketera saker på ett övertygande sätt.

Det var så sublimt att se hur skickligt han kopierade Scotts estetik från Blade Runner i sin uppföljare, Blade Runner 2049. Men en kopia är också en kopia. Den har något glansigt och platt över sig. Det var en gentrifiering som visade att vi i mångt och mycket inte längre kan se skillnad på vad som är intellektuell tematik och vad som bara är stil, en look eller – som det så ofta heter – vibes. Ah, there’s the rub, kanske. Alla går runt och nosar efter vibes i filmer. Ingen orkar tänka för mycket på vad som luktar. Filmer har blivit som trevliga rum man hänger i. Man vet inte riktigt varför man gillar dem, de bara känns… okej, på något sätt.

För att uppnå den perfekta hypnosen behöver man skapa ambient hum och zum på nivån som Villeneuve gör. Hans filmer förblir stora bioupplevelser, det måste jag säga, för ingen annan – inte ens Christopher Nolan – är så noga med hur hans filmer låter. Det har hänt flera gånger att jag vandrat ut ur biografen omtöcknad av hans filmer. Men samma film hemma i vardagsrummet har inte alls samma effekt. Idag, efter en omtitt, kan jag undra vad som var så speciellt med Sicario. Men jag vet att skulle jag se filmen på bio igen skulle jag förmodligen dras in i den på studs.

Men Blade Runner 2049, och särskilt nya Dune, saknar det där elementet som gjort alla Villeneuves tidigare filmer så drabbande: Knäskålsreaktionerna. Känslan av hud som skrapas och svettas. Våldsamma andetag i en katastrofalt mörk tunnel. Världsomfattande händelser i en kylig novemberskrud. Föräldrarna i Prisoners vars barn plötsligt försvinner. Till och med den lite smålöjliga Enemy, där Jake Gyllenhaal är paranoid gentemot sig själv och finner att kvinnor bokstavligt talat är köttätande jättespindlar. Det finns något i dessa filmer som är påfallande akut.

Villeneuves senaste två projekt känns däremot, tyvärr, som resultatet av befordringar och löneförhöjningar. Det är jättesnygga sellouts. Det är sellouts som inte kan bli creddigare. Men det är sellouts likväl.

Det märks särskilt i Dune, eftersom det ju borde vara Villeneuves känsla för obarmhärtiga omständigheter och och rå spänning som gjort honom till en utmärkt regissör. Frank Herberts legendariska roman har aldrig varit en lätt förlaga – inte så mycket på grund av myterna som uppstått kring alla produktionsturer som pågått sedan 70-talet, utan främst för att boken i sig inte alls tycks speciellt lämpad för någon form av Hollywoodproduktion.

Då? Visst. När namn som Jodorowsky och David Lynch faktiskt kunde göra filmer åt sådana som Dino de Laurentiis. Men den tiden är så löjligt långt borta att blotta tanken på att ens försöka göra Dune utefter deras verkshöjd, idag, låter som att tro på tomten. Nej, det man får vänta sig är en så nivellerad och liknöjd Hollywood-kotlett som det går att göra under omständigheterna. Vad gäller film så lever vi inte i de stora rebellernas tid. Fantasy må ännu vara lukrativt, det säger statistiken som kostymnissarna går igenom på sina möten, men fantasi har däremot blivit väldigt ute. Villeneuve skulle kunna vara räddaren i nöden här, genom att skapa en intensiv film där karaktärer går igenom pärser man åtminstone känner in i märgen.

Istället har han fegat ut halvvägs, varpå Dune blivit – mellan tummen och pekfingret – det kanske mest deprimerade rymdspektakel som någonsin gjorts. Den är inte sorglig. Den vältrar sig inte i elände. Den är deprimerande som en tisdagseftermiddag i oktober. Allt är grått och mörkt och kallt och det enda vi har att se fram emot är ingenting alls, men vi måste på något sätt ändå ta ett steg fram. Och det allra tråkigaste är att Timothée Chalamet har samma fantastiska hårsvall intakt oavsett hur mycket lidelser han (tydligen) går igenom. För den som undrar spelar han en hertig, tronarvingen till en mäktig klan. Året är 10191 och det finns såklart en massa andra klaner, ergo krig. Det mesta har vi sett förut, trots att Herberts roman är urfadern.

Jag brukar säga att en fantasyfilms främsta uppgift är att skapa en trovärdig värld. Det är härligt att sjunka ner i låtsasvärldar och spekulera i politiska omständigheter som är helt hypotetiska. Men det var aldrig ett speciellt bra upplägg för en sådan här film; om filmen dessutom utspelar sig år 10191 vill nog gemene man ha lite saker att klänga sig fast vid. Lite spännande människor, inte minst. Tyvärr kastas vi in i Dune in medias res. För all del en klassisk teknik… och Villeneuve kan som sagt skapa en väldigt trovärdig canvas av Herberts stoff. Och det är effektivt… till en viss gräns. Men när alla reglage är ställda på plus-minus-noll finns också en brist på fantasi som efter ett tag börjar kännas. Den där känslan av att kylskåpet brummar och skatorna hoppar ute på slasket och den där tisdagen i oktober vill inte överraska. Alla verkar ha gett sig tusan på att den här filmen ska vara så allvarlig och högtravande som möjligt. När Oscar Isaac (han spelar en typ av kung) inte har repliker stirrar han högtravande ut mot fjärran vidder. När Rebecca Ferguson (hans drottning) inte har repliker stirrar hon stramt. Chalamet är bra på att rynka på pannan lite. Det händer att hans ögonbryn faktiskt rör sig riktigt ordentligt då och då.

Det står rätt still, kort sagt, och alla intrigutvecklingar känns förutbestämda – om inte av klichéer och konventioner så av basala omständigheter; Chalamets unge hertig är Den Utvalde och han har visioner om framtiden (så vi vet på ett ungefär vart vi är på väg redan från början) och vi förväntas helt enkelt tycka att spelet om världarna är så otroligt viktigt att det är helt logiskt att ingen egentligen uttrycker några som helst mänskliga impulser, oavsett om de ligger och blöder ihjäl, sörjer sina döda, får stryk eller bara är väldigt uttråkade. Deadpan-feelingen är intakt genom hela filmen. Jag förutsätter att det här är ett val som gjorts för att man i Hollywood utvecklat en svår allergi mot humor och ironi. Sist jag såg efter var det fortfarande väldigt komiskt när högtravande rymdkungar presenteras av en liten man som spelar säckpipa. Men tydligen ska vi hålla oss för skratt. Eller så är det bara inte närmre än så Villeneuve vill komma till det. Och som sagt, det är lättast om allt bara är seriöst och handlar om händelser; scener där karaktärer mest pratar om vad de ska göra, och lite grann om varför. Sedan kommer scenen där de gör vad de sa att de ska göra. Sedan förklarar de vad de ska göra härnäst. Sedan gör dem det (och låt mig inte komma in på det här med att vi inte vet vad som är film och TV-serier längre; naturligtvis är detta Dune Part One… av hur många vågar jag inte tänka på).

Trots vida vidder och stora (jag menar STORA) rymdskepp så blir berättelsen lite futtig när så mycket bara handlar om att berätta vad allt handlar om; inte för att det är komplicerat, utan för att filmen inte litar på publiken. Men den största besvikelsen är kanske det att filmen saknar kött och blod; den här känslan av att vi tittar på något konstant luftkonditionerat och syntetiskt. Det känns som att Villeneuve håller tillbaka alla slag, alla explosioner och all krigisk excess; många stora scener skulle kunna bli överväldigande showstoppers, scener man skulle prata om när man gick ut ur bion; istället hackas de bort i klippningen och försvinner på några minuter. TV-intrigens rutin tar över, man börjar slötitta istället för att fångas; ”får väl se hur det ska gå då”.

Jag (som inte läst boken) kan också tänka mig att den här nivelleringen går ut över Herberts (gissar jag) mer komplexa behandling av politik och filosofi. I filmens brist på attityd och karaktär finns det också en brist på omedelbar kritisk medvetenhet; det behöver inte vara avsiktligt, men det är ju lite tråkigt att vi här har en till film som lika gärna kan reduceras till ännu en metafor för konflikter mellan stormakterna och Mellanöstern, när man i själva verket försöker vara trogen Herberts kulturella influenser (men hösten 2021 är det oundvikligt att någon ändå kommer få för sig att det är relevant att nämna Afghanistan i sammanhanget; inte helt klart varför kanske, men det skadar ju aldrig). Ännu märkligare är att filmen utspelar sig i ett diktatoriskt kejsardöme, och att hjältarnas klan tycks vara precis lika militaristisk och fascistisk som de ondas. När filmen står blind och stum inför sin egen vurm för diktaturkitsch blir det ju… tja, lite märkligt. Länge påminner Dune om Leni Riefenstahls svar på Lejonkungen. Med fler stjärnor än det var i De tio budorden! Och alla står de och surar, knarrar och muttrar. Aldrig fäller de en droppe blod; de saknar mänsklighet. Det här är inte en film som vill att något ska kännas. Vi kan vara säkra på att mängder av subtextuella analyser inom en snar framtid ska förklara för oss hur det kommer sig.

Själv undrar jag lite dystert hur vi hamnade här. Hur en sådan mäktig och inflytelserik vision, som fångat miljoner människors fantasi och haft en oberäknelig påverkan på filmhistorien, slutar här, i ett luftkonditionerat rum, på en duk i en stram bioanläggning, visad digitalt, utan en skråma. Filmen Dune gör att jag huttrar lite. Kanske borde ta och läsa boken, dock, efter alla dessa år.

FREDRIK FYHR