Skyskrapan brinner har blivit känd som den största och mest klassiska av alla katastroffilmer från 70-talet. Vissa tror nog att den bildade skola för resten av dem, men i själva verket var den rätt sent ute och det är mer rimligt att säga att den gav trenden en peak, kanske satte ett sista skåp där det skulle stå.

Vad som skiljer den från de andra i samma stuk?

Vågar jag påstå Paul Newman och Steve McQueen, filmisar som ännu älskas av de tappra äventyrare som vågar se bakåt i filmhistorien och inte bara trampa i nuet. Hade filmen varit lika omtyckt utan dessa två herrar?

Jag tvekar, men jag är också jävig. Jag tycker nämligen inte att Skyskrapan brinner är speciellt minnesvärd. Jag är mer av en Airport-man antar jag. Den filmen, som kom 1970 och var mer avgörande för katastroffilmsgenren än Skyskrapan, hade fler karaktärer som gjorde fler olika saker. Jag är också lite förtjust i The Poseidon Adventure (1972) där skeppet sjönk och folk faktiskt fick försöka klara sig.

Skyskrapan brinner är däremot långt ifrån lika fartfylld, trots att den har mage att pågå i nästan tre timmar. Storyn innefattar (tro det eller ej) en skyskrapa – världens högsta, får vi veta. Det dröjer inte länge förrän den (håll i er nu) börjar brinna.

Jaha, och sedan då?

Ja, det är just det som är svårt att säga. Mina problem med filmen börjar i själva olyckans obegripliga natur. Skyskrapan är redan till att börja med en stående riskzon där praktiskt taget ingenting fungerar. Ändå ska en självgod tycoon (William Holden) ha en invigningsfest på åttionåntingde våningen. Arkitekten Newman accepterar skeptiskt. Någon gång på eftermiddagen utbryter en eld någon skrubb eller annan. Brandlarmet är trasigt och ingen känner lukten av brandrök. Hela dagen går men elden sprider sig bara makligt. Varje gång vi klipper till den har den spridit sig genom att hoppa till en ny plats i den lilla skrubben. Det är den lataste elden i världshistorien. Inte förrän manuset behöver det öppnar någon dörren och hela härligheten fattar eld. Därefter beter sig olyckan helt hipp som happ, med explosioner här och var.

Det här må låta som konstiga invändningar att ha mot en sådan här film, men filmen bjuder in till dem i sitt bistra gravallvar. McQueen anländer – han är brandmännens ledare, någon slags Mr. Släcka Bränder – och ser om möjligt ännu bistrare ut än Newman. Lakoniskt konstaterar han den monumentala katastrofen. Aja, ”let’s go to work”.

Men vad för work? Ingen aning. Fastän filmen fetischerar McQueens över gränsen till uttråkade stoicism så är jobbet han gör nästan helt obegripligt. Tillsammans med Newman spekulerar han i diverse lösningar som ska få gästerna ner på marken säkra, men ingen av dem hänger ihop med något vi ser i byggnaden. Vid ett tillfälle i denna film (som efterhand känns oändligt lång) läggs det ner mycket möda och väldigt många minuter på att ta sig upp i en trappa och genom en dörr, som leder till de instängda gästerna. Sedan får vi veta att vägen de just klargjort är omöjlig att komma ner genom. Jamen det var väl nödvändigt att se dem jobba för sakens skull antar jag!

Det andra massiva problemet med filmen är att karaktärerna som svävar i livsfara är lika uttråkade som karaktärerna som ska rädda dem. I filmens lovande upptakt introduceras vi för såväl Fred Astaire som Faye Dunaway och deras karaktärer planteras starkt – de har anledningar att leva, de har orsaker till att kämpa. Men när vi sedan klipper tillbaka till dem är det som om de inte vet att de är i bild. De gör ingenting under filmens gång annat än att stå som får i hage. Det är bäddat för tre frustrerande timmar.

Ofta hör man att filmer av det här slaget är tråkiga för att de blivit ”föråldrade”, att effekterna är daterade och att saker går för långsamt. Det är en sanning med modifikation. Filmen är fotad och klippt enligt gamla skolans formler, med närbilder och dramatisk musik bara när det finns skäl att använda, och på så sätt var den ganska mossig redan när det begav sig.

Samtidigt är teknik praktiskt taget aldrig vad som gör en film bra eller dålig. Tanken med Skyskrapan brinner var förmodligen att göra en allvarskitschig film, en som saknar mycket till humor och ger liv och död tyngd och allvar – arketypiskt för 70-talsfilmen för övrigt, där det var ute med lyckligt slut; till och med en crowdpleaser som denna slutar med sorg och elände och ett hyttande varningens finger om att skyskrapor måste bli säkrare. Fan ta din selloutfilm om inte publiken kommer ut och mår skit efteråt.

Principiellt gillar jag det. Problemet är att filmen inte gör sig förtjänt av sin nobla hållning. Om det vi ser är så allvarligt, varför sker det som i en slumpmässig cirkus? Om brandmännens arbete är så viktigt, varför får vi inte veta mer om hur det går till? Om vi ska engagera oss för de instängda människorna, varför står de bara och glor?

I den bästa scenen i filmen försöker två karaktärer hjältemodigt fly en brinnande våning. Än idag är vi programmerade till att tro att de kommer klara sig. Det tar inte ens en minut innan de fattat eld och dör en krispig död. Det är jäkligt hårt – men drabbande! Varför? Därför att de försökte åtminstone göra något!

FREDRIK FYHR

---