—————————————————————————————————–

Godzilla vs. Kong (2021)

Tänk så enkelt det kan gå fel.

Och hur enkelt det blir när det blir rätt!

När jänkarna gav sig på att uppliva Godzilla år 2014 blev det fel. Uppföljaren Godzilla II var helt uppåt väggarna fel. När de slängde in King Kong kunde man se tanken men, nej, det fungerade fortfarande inte. De försökte för mycket och de fokuserade på fel saker.

Nu, fjärde gången gillt, har vi Godzilla vs. Kong. Och… tja, den här gången fick de faktiskt till det ganska så rätt!

Och… det finns inte mycket mer att säga om det!

Ja, är det inte det ena så är det det andra. Men ärligt talat. Har du någonsin sett en gammal Godzilla-film från Toho? Känner du till standarden man faktiskt försöker uppnå här?

Originalet från 1954 är vad mig beträffar en rimlig klassiker, och King Kong från 1933 är naturligtvis legendarisk. Men sedan tar tåget slut. Nog för att det finns ett kitschigt underhållningsvärde i flera av de japanska monstershowerna men vet ni, ingen behöver se en enda av dem. Det enda som händer i dem är att monster slåss på öppen gata, medan fyrkantigast tänkbara karaktärer hämtade ur arkaiska serietidningars värld flyger runt i stridsflygplan, eller letar skatter i djungler, eller löser mysterium om kontraspionage, eller reser i tiden… ja, människorna kan göra lite vad som helst, det är inte så noga, så länge det slutar med att Godzilla river stan. (Tohos Shin Godzilla, som kom för några år sedan, kanske är det stora undantaget som bekräftar regeln; den är emellertid överkurs).

Nu tycks det självklart att Godzilla vs. Kong får kritik för sina ointressanta människor, som i princip fungerar som levande lekasksgubbar här, inte olikt figurerna i en Legofilm. Men det är ju rätt! Här har man faktiskt försökt sig på att göra just vad man (av någon anledning) inte vågade från början: En japansk monsterfilm, fast i amerikansk utstyrsel. Bättre än så här kan det inte bli. Om det sedan inte är så bra, i ordets konventionella bemärkelse, det kan man inte sitta och vara överraskad över. Jag kan se regissören Adam Wingard höja på händer och ögonbryn; ”are you not entertained?”

Jag är nittio på att Wingard gjort den här filmen som en nörd som kommit till godislandet. Han vet värdet av att inte krångla till det (för en gångs skull, kan jag tillägga, då flera av hans tidigare filmer drivit mig till vansinne) utan bara låta figurerna hoppa in i en omöjlig, högteknologisk farkost som kan ta sig genom jordens mittpunkt. Den trånga cockpitfeelingen sitter där den ska. Det hela påminner om den där när rymdvarelser kom från framtiden, med en Arnold-robot i spetsen, för att utplåna Godzilla genom att, i sin tur, resa tillbaka till andra världskriget. Där fanns inte bara Ghidorah, Godzillas nemesis, utan Mecha-Ghidorah! Varpå alla åttaåringar på alla ludna heltäckningsmattor säger: Wooooow!

Det är till Wingards förtjänst att han förstår och förvaltar den här traditionen, där vuxna människor gör filmer utifrån sina inre dagisbarn, utan att för den sakens skull ramla ner i meningslös nostalgi. Godzilla vs. Kong är också en konstigt modern film. Tänk! Förr i tiden såg man alltid USA:s president i sådana här filmer. Nuförtiden spökar han som en avlägsen diktator. Ingen nämner honom, ingen låtsas som att han är där. I stället verkar USA vara ett land där militären genomför alla ledande beslut. Hmmmm…

Om detta är vår nya ordning så är det inte konstigt att folk inte längre tror på auktoriteter. Detta speglas i sin tur oerhört väl i filmens hjältar som, ännu mer fascinerande, är ett gäng outsiders som sammanförs av sin tro på konspirationsteorier. Att det finns en annan värld inuti jorden, där dinosaurier lever, låter kanske som något en galen forskare skulle skriva i en bok; här spelas han av Alexander Skarsgård och är vår hjälte! I en annan del av storyn följer ett par undersåtar upp en knasig podcast-snubbe som – what do you know! – faktiskt visar sig ha helt rätt angående storföretagets onda planer. Den här killen menar att man blir trög i huvudet av att dricka kranvatten. Det är en konspiration! Det är kanske därför vi ser Alex sitta och halsa vatten på flaska i en senare scen? Bara smarta snubbar fattar att man inte kan hålla på och dricka kranvatten hur som helst!

Ja, Godzilla vs. Kong utspelar sig i en värld utan journalister, utan statsmakter; en slags apokalyptisk fantasi där alla springer runt och klarar sig bäst de vill, hjälplösa i en värld som omringar dem av militära avgränsningar och stora, högteknologiska vapen. Det har stått klart ett tag att vi inte längre förväntas vara imponerande av jätteödlor och monster längre, och kanske det är förklaringen; något måste ju vara vårt hot! Är det inte okej längre med tyskar, ryssar, bruna män från mellanöstern, asiater… ja men herregud, tänker Mr. Hollywood, vem ska då vara skurk? Ja, det får bli stora feta monster i stället. Och då har vi något fantastiskt att sätta emot: Stor, fet teknik! Ja, vi kan bygga egna monster! Patenterade och hemskt effektiva.

Allt det här gör att filmen får en ganska kuslig underton, för en normalängslig morgontidningsläsare vill säga. Den varelse vi förväntas vara riktigt wowade över i den här filmen är en teknologisk skapelse, skapad av någon Elon Musk-wannabe eller annan. Den stora robotversionen av Godzilla, Mechagodzilla, var i det japanska originalet en tämligen japansk neuros; ett monster av teknologi, som genast gjorde Godzilla till någon slags skogsmulle, en organisk hjälte av kött och blod. I den här filmen glider det över, som så många gånger förr, till en underkastelse inför den amerikanska militärmakten. ”Fuck yeah!” som det hette i Team America: World Police. Det må vara gjort i all välmening, och de stora djuren förblir våra hjältar, men det är något med amerikanska storfilmer och amerikansk storteknologi som går för bra ihop. Filmen har en drömsk relation till teknologisk terror, man kan känna knäsvagheten inför den stora apparaten, och den skakar aldrig av sig känslan av att en Mechagodzilla skulle vara bra att ha, ändå.

FREDRIK FYHR