Man kan leta sig gul och blÄ efter en kitschig gammal b-film frÄn 70-talet; just precis sÄdÀr funky och cool som man alltid fÄr för sig att de ska vara om man blivit hÀnförd av Quentin Tarantino. Den krassa verkligheten Àr dock att gamla grindhousefilmer för det mesta Àr tröga och töntiga; kÀnnetecknet för sÄvÀl en typisk giallo som en typisk poliziotteschi Àr att de har nÄgon hÀpnadsvÀckande scen i början och en i slutet. DÀremellan bestÄr de ofta av en lÄng radda avtrubbande dialogscener. Att uppskatta dem handlar om att lÀra sig konsten att ha kul medan man har trÄkigt.
Ser man en film som The Italian Connection (med den typiskt knĂ€ckebrödstorra svenska titeln âMaffian ger orderâ) levandegörs 70-talet, inte som det dĂ€r drömda kaninhĂ„let av grindhouse och LSD, utan som den antikverade och överlag rĂ€tt mossiga tid det var. Hur gĂ€rna vi Ă€n vill Ă€r det svĂ„rt att romantisera denna dĂ„tid; den definieras mycket bĂ€ttre, sĂ„klart, av sin egen dĂ„tid. Ta italienarnas Maciste till exempel, den gamla Starke Adolf-hjĂ€lten som besegrade bovar och demoner i hur mĂ„nga filmer som helst pĂ„ 1910– och 20-talet. Han började som fri agent men var, mot slutet av sin storhetstid, en hjĂ€lte i Mussoliniland.
Och han förblev populÀr. The Italian Connection Àr i princip en förtÀckt Maciste-film, fast i den hÀr versionen Àr gamle Mackan en gangster med det sjÀlvklara namnet Luca Canali, spelad av Mario Adorf. Han förkroppsligar, bokstavligt talat, just det dÀr gamla Maciste-idealet som Àr sÄ oefterhÀrmligt och specifikt italienskt. Han Àr stor som ett hus, men mysig. Jag har ingen aning om Luca Canali Àr för filur egentligen. Jo, tydligen Àr han nÄgon slags hallick, men varför just han fÄtt skulden till att en massa heroin försvunnit har jag ingen aning om. Men, men, ja, ja. I vilket fall vet han hur man kastar ivÀg fiender som vedkubbar och det Àr det viktiga.
Storyn Ă€r ett stillestĂ„nd som mest gĂ„r ut pĂ„ att peka pĂ„ nunor. Som sagt, man fĂ„r ha sĂ„ kul man kan. I början skickas tvĂ„ lönnmördare frĂ„n New York till Milano för att ha ihjĂ€l Luca. Motiven rinner ur ens hjĂ€rna som sand mellan fingrarna. Mördarna spelas av Henry Silva och Woody Strode. Ha! De anlĂ€nder till hotellet och möter Luciana Paluzzi (frĂ„n Ă skbollen!) IstĂ€llet för att ha ihjĂ€l Luca gĂ„r de pĂ„ nattklubb och Ă„tminstone Henry Ă€r vĂ€ldigt kĂ„t hela tiden. Ha ha! Sedan blir Luca Ă€ndĂ„ jagad, men av inhemska skurkar, ledda av Adolfo Celi (ocksĂ„ frĂ„n Ă skbollen!); hans hejdkar suger, varpĂ„ han argt fĂ„r utbrista att de âtror de Ă€r James Bondâ. Ja, det ska ju han veta allt om, han som var sjĂ€lvaste Nummer 2. Och, just ja: Ha-ha-ha!
Mario Adorf Ă€r ganska charmig. Man kan inte riktigt bestĂ€mma sig för om han Ă€r en stor teddybjörn eller en stor slemboll. Han ser som bĂ€st ut nĂ€r han skjuter ihop ögonbrynen och putar med munnen, vilket man inte kan sĂ€ga om alla actionhjĂ€ltar; ni vet gesten, den dĂ€r som kommer med ett âMamma mia, what am I gonna do-ah!â Som sagt hĂ€nder inte sĂ„ mycket i filmen, fram till dess att skurkarna har ihjĂ€l hans fru och barn och han fĂ„r gĂ„ ut pĂ„ hĂ€mnarstrĂ„t. Det leder till en hygglig biljakt, ett par scener dĂ€r flertalet kulor möter flertalet kroppar och till sist en shoot-out pĂ„ en bilskrot.
Man kan ha det trÄkigare, helt klart, Àven om man lika gÀrna kan sova sig igenom mittendelen av filmen, dÀr scener följer varandra utan sjÀlvklar verkan. Henry och Woody gÄr tillbaka till den dÀr nattklubben flera gÄnger och jag har ingen aning om varför (bortsett frÄn fluktarfotot sÄklart). Det Àr som att de anlÀnt till filmen som turister och nu bara sitter och vÀntar pÄ att nÄgon ska sÀga Ät dem att göra nÄgot. Filmen saknar den dÀr stÀndigt nÀrvarande nerven av psykopati som finns i, sÀg, Lucio Fulcis Contraband (1980), en italiensk b-gangsterfilm dÀr saker ocksÄ stÄr och stampar. Men istÀllet för att sitta och glo pÄ tuttar sÄ blir folk torterade med blÄslampa, eller skjutna i sina alltför gapiga munnar, lite pÄ tal om ingenting.
Man ska inte göra misstaget, Ä andra sidan, att jÀmföra alla gamla b-filmer med Fulcifester. The Italian Connection regisserades av Fernando Di Leo som gjorde över 20 filmer i sin karriÀr; de flesta var poliziotteschirullar och hette saker som Il Boss och Loaded Guns. Jag antar att det mest avancerade med dem Àr ordet poliziotteschi. Inget man sÀger tio gÄnger sÄ fort man kan.
FREDRIK FYHR
La mala ordina. 1972 ITALIEN/VĂSTTYSKLAND 95 min. fĂ€rg/35mm/1.66:1. R: Fernando Di Leo. S: Mario Adorf, Henry Silva, Woody Strode, Adolfo Celi, Luciana Paluzzi, Franco Fabrizi, Femi Benussi, Gianni Macchia, Peter Berling, Francesca Romana Coluzzi, Cyril Cusack, Sylva Koscina, Jessica Dublin, Omero Capanna, Giuseppe Castellano.
