”Have you ever been to a Turkish prison?”
Jag fattade aldrig den referensen i Titta vi flyger (1980) förrÀn nu. Den refererar sÄklart till Midnight Express, som dÄ var en uppmÀrksammad och omtalad film; Oscarsnominerad för bÀsta film sÄvÀl som till Guldpalmen. LÀnge var detta en sÄdan dÀr halvklassiker som alla sett, fram tills nÄgon gÄng, för nÄgot Ärtionde sedan antar jag, dÄ den plötsligt blev en film som ingen sett eller lÀngre minns. Lustigt hur sÄdana saker sker.
Det var en tidig hit för Alan Parker, som gjorde flera sĂ„dana hĂ€r en-gĂ„ng-omtalade-gradvis-bortglömda filmer – Fame, Angel Heart, The Commitments, Mississippi brinner, Evita – som jag antar visade sig ha mer hype Ă€n bestĂ„ende kvalitĂ©er. Parker var ocksĂ„ del av den generation filmskapare som kom upp efter New Hollywood, skolade i reklamfilmens vĂ€rld, redo att ta sig an en karriĂ€r dĂ€r pengarna alltid hade sista ordet.
Ergo en film som Midnight Express, ett perfekt stycke snask för en biopublik som (efter Rocky) just upptÀckt sin hunger efter askungesagor och lyckliga slut. Filmen handlar om en ung amerikansk turist som Äker fast för droginnehav i Turkiet. Han fÄr ett fyraÄrigt straff som sedan, nÀr den turkiska regeringen vill göra honom till ett statuerande exempel för deras kamp mot droger, förlÀngs till livstid.
Det hela bygger – löst som lavemang – pĂ„ en bok av Billy Hayes, som mannen hette. Jo, han blev inspĂ€rrad under dessa omstĂ€ndigheter. Efter att ha förflyttats till ett annat fĂ€ngelse lyckades han fly; han rodde nĂ€stan tre mil över medelhavet i en jolle (under tropisk storm, om vi tar honom pĂ„ orden) varefter han tog sig till Istanbul vidare till Grekland via fot och buss. Vilken film det hade kunnat bli!
I vÄr tid hade det förmodligen ocksÄ varit filmen man gjorde (se BerÀttelsen om Pi, till exempel), men 1978 skulle andra nÀbbar blötas. Detta var en tid i Hollywood dÄ rÄa och kompromisslösa berÀttelser om mÀnniskor var pÄ vÀg ut, till förmÄn för karusellfilmen; bortom de blockbusters som föddes ur de ihjÀltjatade milstolparna (Hajen och Star Wars) kom Àven skrÀckfilmen att booma hÀromkring och efter att porren slÀppts fri blev Àven sex nÄgot som Hollywoodfilmer kunde börja sÀlja.
Allt detta syns i Midnight Express, som framstĂ„r som en ganska mĂ€rklig film idag. IstĂ€llet för att filmatisera innehĂ„llet i Hayes bok hittade man pĂ„ ett scenario dĂ€r de turkiska fĂ„ngvakterna blev enögda monster som terroriserade fĂ„ngarna sexuellt och fysiskt. HĂ€r finns vĂ„ldtĂ€kter, spöstraff, allvarlig misshandel, allt mellan himmel och jord – vĂ€lbekant stoff i fĂ€ngelsefilmer, visserligen, men sĂ€llan gjort med samma glada intensitet. Manuset skrevs av en ung Oliver Stone, under hans glada kokaindagar, och har samma lealösa och upplösta kĂ€nsla som hans manus till Scarface (1982); det Ă€r inte en film som handlar om nĂ„got, det Ă€r en film som bara hĂ€nder.
MĂ„nga skĂ€llde pĂ„ filmen för sĂ€ttet turkarna gestaltades pĂ„; dekadenta och efterblivna, tyranniska och omĂ€nskliga, emotionellt instabila och konstant vĂ„ldsamma – ja, vem som helst av de turkiska fĂ„ngvaktarna i Midnight Express skulle utan problem kunna spelat Cyklopen i en filmatisering av ”OdyssĂ©n”.
ĂndĂ„ tycker jag inte att de förutsĂ€gbara stereotyperna Ă€r sĂ„ intressanta att förfasa sig över som kontexten de fĂ„r i filmen. Midnight Express har nĂ€mligen inte mycket till intrig; Hayes blir inlĂ„st och fĂ„r dĂ€refter lida. Nog för att han skaffar sig ett par vĂ€nner och nog för att ett och annat flyktförsök sker, men ingenting hinner utveckla sig till nĂ„got liknande en intrigtrĂ„d innan nĂ€sta vĂ„ldsamhet mĂ„ste ske. Det finns nĂ„got porrfilmsliknande över hela filmens upplĂ€gg och vĂ„ldet Ă€r lika intensivt som distanserat; liksom i Passion of the Christ (2004) fĂ„r man den olustiga kĂ€nslan av att filmen Ă€r glupsk i sin aptit pĂ„ vĂ„ldsamheter och liksom fixerar stint pĂ„ det som kittlar… förlĂ„t, förfasar, ska det visst vara.
Pauline Kael gick hela vĂ€gen ut nĂ€r hon recenserade filmen och kallade den för direkt ”smaskig”, Ă€ven om den ”paketeras som social protest”. Jag hĂ„ller inte med om Kaels slutsatser; hon hade ett kompulsivt behov av att annonsera vad hon gick igĂ„ng pĂ„, samtidigt som hon var tvungen att lĂ„tsas som att de hĂ€r sakerna var uppenbara eller avsiktliga. TvĂ€rtom Ă€r jag helt övertygad om att de psykosexuella undertonerna i Midnight Express varit helt oavsiktliga och det Ă€r just dĂ€rför de Ă€r sĂ„ fascinerande.
Man kan spekulera i varför man valde att göra filmen pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet. Min tes Ă€r att Hayes bok inte gick att filmatisera som den var, eftersom en Hollywoodfilm inte kan handla om en amerikansk drogsmugglare som försöker ta sig hem frĂ„n Onda Ăsterlandet. Nog för att ”de andra” Ă€r skurkar sĂ„ det rĂ€cker, men en knarklangare Ă€r inte en hjĂ€lte som Hollywood kan anamma.
DÀrför var man tvungen att skapa en kontext av skuld Ät Hayes, en dÀr han bestraffas pÄ nÄgot sÀtt som kÀnns. Turkisk juridik gör knappast tricket, för turkarna Àr kodade som skurkar ÀndÄ; nej Hayes mÄste straffas med sex, den mÀnskliga kraft som i USA Àr den mest tabubelagda och fasansfulla. Detta sexualsymboliska vÄld förvrider Hayes tills han Àr nÀstan skvatt galen och knappt möjlig att rÀdda; i en hÀpnadsvÀckande scen kommer hans flickvÀn (Irene Miracle) pÄ besök. Han kan knappt prata vid det hÀr laget och börjar genast onanera medan han tvingar henne att visa brösten för honom.
Det Ă€r nog en av de konstigaste scener jag nĂ„gonsin sett i en mainstreamfilm. Men lĂ„t protokollet veta att det funkar för honom! Hon smugglar Ă€ven in nĂ„gra hundra dollar och wouldn’t you know, det Ă€r detta som till slut inspirerar honom till att fly. Vita tuttar och gröna dollar, medicinen som funkar som dunderhonung för en Ă€kta ung jĂ€nkarman. (Man kan ocksĂ„ notera att verklighetens Hayes hade sex med sina fĂ€ngelsevĂ€nner medan filmversionens Hayes tackar nej till den homosexuella romans som nĂ€stan uppstĂ„r, i en nĂ€stan lika ovĂ€ntad duschscen).
Parkers bakgrund inom reklamfilmen verkar komma honom vĂ€l till hands under merparten av Midnight Express, som inte har sĂ„ mycket story som den har ett mekaniskt löpband av vĂ„ldsamheter. Bortsett frĂ„n filmens inledande och avslutande delar – som Ă€r pĂ„tagligt spĂ€nnande pĂ„ riktigt eleganta sĂ€tt – Ă€r vi pĂ„ en plats utan tid och rum, i ett saddo-exotiskt fĂ€ngelse som Marquis de Sade hade uppskattat. I slutĂ€ndan Ă€r sex och vĂ„ld allt filmen verkar handla om. Det finns inga Kafkateman. Filmen handlar inte om hur vi ”alla Ă€r fĂ„ngar egentligen” eller nĂ„got sĂ„dant. Inte heller har den nĂ„got att sĂ€ga om turkisk politik eller rĂ€ttsvĂ€senden överlag. Huvudpersonen har ingen moralisk identitet, inte heller Ă€r han urskiljbart realistisk. Han Ă€r bara en tom hjĂ€lte vars uppgift det Ă€r att lida för det brott han begĂ„tt – inte i turkisk rĂ€ttvisas ögon utan i de amerikanskt moralistiskas.
FREDRIK FYHR
1978 USA/STORBRITANNIEN 121 min. fÀrg/35mm/121 min. R: Alan Parker. S: Brad Davis, Irene Miracle, Bo Hopkins, Peolo Bonacelli, Paul L. Smith, Randy Quaid, Norbert Weisser, John Hurt, Mike Kellin, Franco Diogene, Michael Ensign, Gigi Ballista, Kevork Malikyan, Peter Jeffrey, Joe Zammit Cordina, Yashar Adem, Raad Rawi, Tony Boyd, Zanninos Zanninou (Zannino), Mihalis Giannatos, Vic Tablian, Ahmed El Shenawi.