Jag vet vad jag kommer nynna pÄ nÀsta gÄng jag dammsuger.
”Dust… dust!”
Huuu för damm!
”Can’t see the sun, can’t find my way, the dust has won!”
NĂ€r Roy Rogers sjöng sĂ„ngen – som blev Oscarsnominerad – var den sĂ„klart menad för högre Ă€ndamĂ„l. I depressionens USA var The Dust Bowl ett negligerat faktum; torkan drev över landsbygden och arbetarna stod ignorerade. Det Ă€r en central del av den amerikanska arbetarrörelse som idag Ă€r, tja, nĂ€rapĂ„ borta med vinden.
Det Ă€r sĂ„ otroligt fint, tycker jag, att en folklig liten b-film som En cowboy i Washington (med den poetiska originaltiteln ”Under Western Stars”) pĂ„ ett sĂ„ öppet och sjĂ€lvklart sĂ€tt vĂ€nde sig till folket. Folklighet var ett sjĂ€lvĂ€ndamĂ„l. Arbetarklassen var sjĂ€lvlĂ€rd. Tiderna var överlag mycket svĂ„rare Ă€n de Ă€r nu, men jag tror inte det Ă€r romantik att föreslĂ„ att folk i allmĂ€nhet kĂ€nde sig tryggare i sin tro, sĂ€krare i sig sjĂ€lva, klarare i sin syn pĂ„ vĂ€rlden. Filmer som denna försökte inte pitcha en ”aktuell angelĂ€genhet” till publiken lika lite som John Steinbeck försökte det nĂ€r han skrev ”Vredens druvor”. Folk led, dog, flydde, försvann. Filmerna var bara förlĂ€ngningarna av vad som skedde. Konsten, Ă€ven den krasst kommersiella, hĂ€ngde ihop med vĂ€rlden den gjordes i; storföretagens jĂ€rnridĂ„ hade inte förvandlat scenariot till ett kallt krig om intĂ€kter.
Nog för att saker fortfarande hĂ€nde bakom kulisserna, sĂ„klart. Gene Autry var den stora sjungande cowboystjĂ€rnan och han var en man före sin tid – han började nĂ€mligen kĂ€nna att han förtjĂ€nade mer i lön. Dispyter gjorde sĂ„ att han lĂ€mnade Republic, det storartade (men idag bortglömda) företaget som gjorde b-filmer pĂ„ löpande band, och Roy Rogers, som hade varit med hĂ€r och var i Autrys filmer, fick ta över rollen som Republics hatt- och paljettcrooner. (Ironiskt nog hade Autry fĂ„tt jobbet pĂ„ samma sĂ€tt nĂ„gra Ă„r tidigare, nĂ€r Ken Maynard, stjĂ€rnan innan honom, ocksĂ„ hoppat av skutan pĂ„ grund av löneansprĂ„k).
SĂ„ lite kontext för de som bara kĂ€nner till Roy Rogers pĂ„ grund av en replik i Die Hard (1988). Royan var ingen tuff hĂ„rding utan en mjuk, leende och lite blyg yngling som hade silkeslen röst och en nĂ„got vaxliknande utstrĂ„lning (han var ganska lik Josh Hartnett… om nu nĂ„gon minns honom heller för den delen). Yippie doodle dee, a cowboy’s life for me… en vettig koppling till Bruce Willis (”Bruno”), som ju ocksĂ„ croonat loss under en och annan boardwalk.
NÄ, nog med internt tjafs. Jag Àr ingen expert pÄ Roy Rogers, och om detta Àr ett tecken pÄ hans kvalitéer sÄ Àr jag inte direkt övertygad. Roy Àr riktigt stelbent nÀmligen och han levererar repliker som en högstadiekille gör en presentation om stormaktstiden. Han verkar komma igÄng lite efter ett tag, nÀstan som om filmen spelades in i kronologisk ordning, men det Àr fortfarande starkt att kalla honom för en stor filmstjÀrna. Han var dÀr för att sjunga sina sÄnger och det var precis det han gjorde.
Att En cowboy i Washington sedan Àr helt sebar har att göra med den rent tekniska kompetensen bakom kameran. Regissören Joseph Kane var ingen John Ford men hans jobb var att göra westerns och han gjorde westerns. Storyn Àr pÄ 1930-talets exploitationnivÄ; Roy bestÀmmer sig för att bli kongressman sÄ att han kan Äka till Washington och upplysa storfrÀsarna om hur situationen ute pÄ landsbygden ser ut. JÀttefint, sÄklart, fast plockat direkt frÄn filmer som Frank Capras En gentleman kommer till stan (1936) eller, mer relevant, Mr. Smith i Washington (1939). Fanns en bra idé frÄn dyrare filmer sÄ var Republic snabba pÄ att plocka dem.
Ett annat, lite mer ambivalent, inslag i filmen Ă€r Roys metoder. Han blir kongressman genom en populistisk PR-kampanj – folk röstar pĂ„ honom för att han sjunger sĂ„ bra, praktiskt taget – och pĂ„ plats i Washington upplyser han societeten om den stora torkan genom en nyhetsfilm som sedan visar sig vara fabricerad. NĂ€r han blir pĂ„kommen, och filmen en kort stund lĂ„tsas som att den har en konflikt, löser han biffen genom att utsĂ€tta politikerna för ett practical joke.
Det verkar signalera att vilken skojare som helst kan bli kongressman eller, sÄklart, president, om han Àr tillrÀckligt solidarisk med folket. HÀr finns sÄklart den amerikanska drömmens kusliga paradox begraven; vem som helst kan lyckas! Den fulla innebörden av det stÄr klart nu. I skrivande stund noterar jag via Reuters att Donald Trump föreslagit att skjuta upp valet i november. Följt av spekulationer om att det kommer bli ett val fullt av fusk och interferens.
TrÄkigt att behöva sluta pÄ en trist not, men saker hÀnger ju ihop. Yippee ki-nay.
FREDRIK FYHR
Under Western Stars. 1938 USA 65 min. sv/35mm/1.37:1. R: Joe Kane (Joseph Kane). S: Roy Rogers, Smiley Burnette, Carol Hughes, Guy Usher, Tom Chatterton, Kenneth Harlan, Alden Chase (Stephen Chase), Brandon Beach, Earl Dwire, Jean Fowler, Dora Clement, Dick Elliott, Burr Caruth, Charles Whitaker (Slim Whitaker), Maple City Four.
