Michael Crichton var kungen av nästan. Hans idéer var nästan briljanta, hans böcker nästan lysande. Som glorifierad kitschförfattare var han nästan i samma upp- och nedvända panteon som Stephen King eller John Grisham. Som filmskapare var han också, kan ni tänka er, nästan en auteur.

Jag gissar att Koma är den bästa film han regisserade. Det är en oväntat renodlad, tystlåtet exalterad thriller; en riktigt spännande liten sak som bara faller på målsnöret på grund av ett par storyhål och logiska osannolikheter. Dessa antar jag att vi får tacka Robin Cook för; Cook skrev romanen som filmen bygger på och Cook var ingen Crichton. Snarare var Cook för Crichton vad Dean Koontz var för King; sämre än nästan, helt klart i b-ligan.

Men Koma är verkligen nästan, nästan en riktigt lysande thriller. Den kommer så himla nära att sitta som en smäck. Orsaken har inte mycket att göra med storyn РGeneviève Bujold spelar en seriös läkare som börjar misstänka att något är fuffens i sjukhuset hon arbetar på, eftersom patienter hamnar i oväntade komatillstånd efter operationer Рutan bottnar helt i Crichtons regi.

Filmen att jämföra Koma med är, faktiskt, Ridley Scotts Alien som kom året därpå. En av de stora finesserna med Scotts klassiker var dess tysta och gedigna realism, känslan av att rymdskeppet Nostromo verkligen var en knegarskuta där den vardagliga makthierarkin såg ut som på vilken arbetsplats som helst.

Crichton skapar samma effekt i den första, lysande timmen av Koma, där vi reser genom det stora sjukhuset och lär oss kirurgernas rutiner, obducenternas humor, hur snacket går i omklädningsrummen. Det hade nästan kunnat ligga till grund för en perfekt TV-såpa, hade det inte varit för att Crichton inte pudrar något med söt melodramatik. Vardagen vi ser i Koma bär på en kvävande paranoid realism, där fackspråk alltid hörs i periferin, varvat med den vänliga rösten från receptionen och det dämpade småpratet mellan sjuksköterskorna. Vi ser allt som genom ett lite surrealistiskt raster, som i ett bedövat tillstånd; det är en realism som lika gärna hade kunnat passa Orwell eller Bradbury, och i takt med att Bujold blir mer och mer övertygad om att något är fuffens blir vi mer och mer övertygade om att hon är omringad av faror.

Filmens sista akter är tyvärr mer rutinartade, och manusets tendens att ignorera lösa trådar och uppenbara logiska frågor blir ett problem för storyn, som i sin tur lider av samma gamla Hitchcockproblem; det blir helt enkelt inte lika spännande när vi väl vet vem skurken är. Det hör ihop med Crichtons specifika begränsningar, både som författare och regissör; han var lika mycket besatt som fångad av idéer om teknologisk terror. Han kunde kort sagt bara göra konflikter som handlade om datorisering, och hans karaktärer kändes ofta som komponenter i en förutbestämd process, där varje slickad kurva utmätts för maximal spänning under omständigheterna. Men Koma har samma problem som jag till och med finner i Jurassic Park (1993); när systemet börjar kollapsa inifrån (det vill säga när strömmen går på ön, eller när Bujold avslöjar den stora konspirationen) så måste det oundvikligen också gradvis krympa; konflikten kan då inte stegra utan måste istället långsamt pysa ut, och vi väntar på att filmen ska ta slut lite mer än vad vi undrar vad som ska hända i den. Koma lider till sist även av ytterligare en typisk åkomma Рden sätter upp alla pjäser för ett tragiskt, men dramatiskt och oundvikligt slut; sedan fegar den ut och drar tillbaka pjäserna och väljer en final som är muntrare och mer populistisk, men på något sätt lite billig.

Men med de redskap Crichton nu ändå hade så kunde han uppenbarligen få stora saker att hända ibland. Koma är så pass raffig att den kommer mycket nära att vara en tip top-thriller ändå. Under Bujolds kalla professionalism är hon en bit långsamt glödande kol i en klinisk omgivning, och liksom Ripley i Alien står hon som en popkulturell symbol för kvinnofrigörelsen, då hon måste behålla sitt lugn i en miljö som bara blir mer och mer hotfull och aggressiv, inte sällan (för att inte säga konstant) med sexuella undertoner. (Och bara för att dra hem liknelsen till Alien så har denna film även mycket effektiv musik av Jerry Goldsmith).

En h√∂jdpunkt v√§rd att n√§mna h√§r √§r omkonstruktionen av Halloween¬†(samma √•r) d√§r Bujold jagas av v√•r v√§n sjukhusm√∂rdaren (ni vet, han som √•tminstone sedan Gudfadern alltid smyger omkring i sjukhuset nattetid) som f√•r mer motst√•nd √§n han r√§knat med. Ett annat lysande grepp √§r hur Bujold introduceras via sin pojkv√§n (Michael Douglas), en √§relysten kirurg som √§r lite f√∂r sj√§lvgod f√∂r att notera att hon skulle uppskatta om han lagade middagen √•t dem ibland. I b√∂rjan av filmen har vi ingen anledning att tro att filmen inte handlar om honom, och att hon spelar andra fiolen som den tvivlande flickv√§nnen som blir ett problem f√∂r hj√§lten. Men mot slutet av filmen ser vi p√• honom som vi ser p√• John Cassavetes i¬†Rosemary’s Baby¬†(1968).

Vid sådana tillfällen fungerar Crichtons programmeringar fantastiskt; vi kopplar in oss på filmens våglängd och drabbas av programmets oundvikliga processer, medan Bujold kämpar sig fram som en fluga i manssamhällets spindelnät. Det är nästan lika slemmigt och svettigt som i rymden och, trots allt, ingen kan egentligen höra dig skrika om du sitter på långvården heller.

FREDRIK FYHR


Coma. 1978 USA 113 min. färg/35mm/1.85:1. R: Michael Crichton. S: Geneviève Bujold, Michael Douglas, Elizabeth Ashley, Rip Torn, Richard Widmark, Lois Chiles, Hari Rhodes, Gary Barton, Frank Downing, Richard Doyle, Alan Haufrect, Lance LeGault, Michael MacRae, Betty McGuire, Tom Selleck.


Videosöndag