film, Filmloggen

En annan kvinna (1988)

Woody Allens tredje försök att imitera Ingmar Bergman; en underlig besatthet, och oundvikligen fruktlös. Nog för att Woody verkar ha skäl att förakta sin egen iskallhet – liksom Bergman – men det hela har att göra med proportioner. När Bergman stirrar ner i avgrunden gör han det i relation till Luther och Jantelagen. När Woody Allen gör det spelar det helt enkelt inte så stor roll. Priviligierade akademikern Marion (Gena Rowlands) må vara hur frostig som helst men att den gräddiga Manhattan-tillvaron är tom och falsk kommer inte direkt som någon nyhet. Det är mycket lindrande, dock, att filmen grundar sig i de miljöer som åtminstone är Allens egna. Hans Bergman-karaoke i En annan kvinna är oerhört mycket mer lättsmält än de befängda pretentionerna i Interiors, där han försökte få Southampton NY att se ut som Fårö. I En annan kvinna har han insisterat sig till Sven Nykvist bakom kameran – en mycket bättre kompromiss.

Filmen blir också oavsiktligt underhållande, nästan romantisk. Pitchen är liksom ”fiffig” – frostig kvinna ska skriva bok i lägenhet, inser att hon hör psykiatrikern i nästa rum och drabbas av lätt hysterisk gravid kvinna (Mia Farrow) som på mer och mer uppenbara sätt får den förre att inse att hon levt med skygglappar och inte släppt in sina känslor (det är inte första gången han gör en film där nesligt okänsliga kvinnor ska bli varse att de saknar känslor – vem är det Woody är så upprörd på? Sig själv eller någon annan?) Gena Rowlands är fin att se i en roll raka motsatsen till den galenpanna hon alltid fick vara för John Cassavetes; här är hon stram och tillbakadragen, men hon ligger inte och vältrar sig i Strassbergs ”method”-konster utan spelar utifrån och in, genom humör och intuition. Det är sedan inte hennes fel att hon måste vandra genom långsökta hypotetiska drömmar och teatrala konfrontationer – det mesta snott rakt av från Smultronstället, Viskningar och rop och Höstsonaten – för att sedan landa i slutsatsen att  livet för en rik akademiker med sitt på det torra inte är speciellt jobbigt ändå, trots allt. Nä trodde väl inte det heller.