Det Àr mÀrkligt hur Den rosa pantern kommer tillbaka gjordes elva Är efter Skott i mörkret, Peter Sellers dÄ senaste prestation som klanten Clouseau.
Det Àr mÀrkligt, eftersom Den rosa pantern kommer tillbaka kÀnns som en mycket mer förÄldrad film. Skott i mörkret Àr för all del en 60-talsfilm som inte kan höra hemma nÄgon annanstans Àn i 60-talet⊠men det Àr just det. Det hör hemma.
Teknik spelar roll. PÄ 60-talet var helbilden fortfarande regel, sÄ nÀr Peter Sellers drullade runt frÄn ena Ànden av rummet till det andra kunde vi se honom rÀnna hit och dit. Kameran följde honom bara nÀr han for ur bild. Bildkompositionen kom inte i vÀgen för The Sellers Show och vi visste hela tiden att det var vad vi tittade pÄ.
I mitten pÄ 70-talet har dÀremot de estetiska tendenserna förskjutits nÄgot mot mellanbilder, nÀrbilder och fler klipp. Ett bra exempel Àr scenen dÀr Sellers sitter i badkaret och inte kommer upp nÀr telefonen ringer. Vi Àr irriterande nÀra honom och nÀr han vÀl kommit upp med en badhandduk runt sig vet vi inte hur han fÄtt pÄ sig den. Kameran följer klumpigt hans handlingar (han lÀgger den pÄslagna duschslangen i toaletten) och nÀr han lÀmnat rummet klipper vi till en hukad golvvinkel varifrÄn vi kan se ventiler kollapsa.
Hade vi sett hela badrummet i en obruten helbild hade scenen förmodligen varit mycket roligare. DÄ hade vi ju kunnat se toalettstolen och förstÄtt att den var dÀr. Sellers slapstick hade för den delen fÄtt andas ocksÄ, och vi hade fÄtt ta del av varje rörelse. Nu Àr scenen upphackad och orytmisk, distraherad och distraherande. Vi förstÄr vad scenen innehÄller men hinner inte ta in det roliga.
Fast vad pratar jag om, sÀkert finns det mÄnga som tycker att det Àr jÀtteroligt i vilket fall som helst. Komedier kan inte bedömas utefter hur mycket man sjÀlv skrattat. Gör man det har man till slut nÄtt en kritisk kamikazestation dÀr man bevisat att man bara kan skriva om och för sig sjÀlv.
Mitt problem med den hÀr filmen Àr alltsÄ inte att jag inte tyckte den var speciellt rolig. Filmens problem Àr hur trÄkig och tungfotad den kÀnns.
Delvis har det att göra med tekniken, som sagt. Jag vet att mÄnga tycker Ànnu Àldre filmer Àn denna Àr sega och tradiga, men de har Ätminstone korrekta proportioner. Den rosa pantern kommer tillbaka ska vara en slapstickkomedi men den Àr fotad och klippt som ett drama eller en thriller.
Den andra orsaken till att detta Àr en besvikelse Àr mer basal. Peter Sellers verkar helt enkelt inte tycka om att vara pÄ plats. Man kan sÀga att han gjorde en Diamantfeber hÀr, och kom tillbaka i rollen efter att Blake Edwards försökt sig pÄ en Clouseau utan honom; Alan Arkin spelade rollen dÄ, i Kommissarie Clouseau (1968) som om det var rollfiguren nÄgon brydde sig om.
Eller, tja, jag gjorde ju Ä andra sidan det nÀr jag skrev om de tvÄ första filmerna i den hÀr serien. Jag tolkar Clouseau, dÀr, som en tapper och ganska ömklig liten man som vill vÀl och gör sÄ gott han kan. Hans ofantliga klumpighet Àr ett handikapp, och man mÀrker hur han lider av det.
Den Clouseau som kommer tillbaka i den hĂ€r filmen Ă€r inte helt samma karaktĂ€r. Dels tycker jag att Clouseau kĂ€nns tyngre och lĂ„ngsammare hĂ€r. Dels har han blivit mycket mer av en jubelidiot; dumheterna han gör har inte riktigt samma tillfĂ€lliga logik som de hade i de förra filmerna, dĂ€r han var mer okunnig och ouppmĂ€rksam Ă€n direkt dum. Han var dĂ€remot kompulsivt klantig, men den typ av slapstick fĂ„r den hĂ€r filmen aldrig tid eller utrymme för. Sellers kan inte rĂ„ för att han blivit Ă€ldre, sĂ„klart, men jag tycker det Ă€r mĂ€rkbart att han Ă„tminstone Ă€r tröttare. Hans framtrĂ€dande, liksom filmen i sig, bĂ€r pĂ„ den dĂ€r gnisslande kĂ€nslan av dissonans som finns i mĂ„nga uppföljare som kommer för sent. KĂ€nslan av att âdet dĂ€râ inte Ă€r âdet dĂ€râ lĂ€ngre.
Nu kanske nĂ„gon tror att jag glömt att nĂ€mna filmens handling. NĂ„, jag kan vĂ€l pĂ„peka att ocksĂ„ den talar för att Den rosa pantern kommer tillbaka inte gjordes med hur mycket entusiasm som helst. Christopher Plummer spelar rollen som juveltjuven (som David Niven spelade i den första filmen) och han Ă€r sĂ„klart den förste misstĂ€nkta nĂ€r den rosa pantern (som alltsĂ„ Ă€r en vĂ€rdefull sten) blir stulen. I den första filmen var den indisk men nu Ă€r den av okĂ€nt arabiskt ursprung. Sak samma, tĂ€nkte nog Sellers och Edwards, som i förbifarten visar oresonligt mycket intresse för betjĂ€nten Catos âyellow skinâ.
Storyn i sig gÄr inte ut pÄ mer Àn att stenen blir stulen och filmen Àr sÀrskilt stillastÄende nÀr vi ser Plummer tuffa runt i Marocko pÄ jakt efter sanningen om fantomtjuven. Clouseau verkar bortkopplad frÄn hela filmen och existerar i ett eget universum av hotellrum och korridorer dÀr saker nÀr som helst kan göra livet surt för honom.
Jag ÄtervÀnder Äterigen till tanken att den allra första filmen, Den rosa pantern, förblir den mest underskattade i serien. Den tog ju den hÀr handlingen och fyllde den med karaktÀrer som hade nÄgot med den att göra. Redan hÀr, i Sellers tredje film i serien, tittar vi pÄ repetitioner i tomrum.
FREDRIK FYHR
The Return of the Pink Panther. 1975 STORBRITANNIEN/USA 113 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: Blake Edwards. S: Peter Sellers, Christopher Plummer, Catherine Schell, Herbert Lom, Peter Arne, Peter Jeffrey, Grégorie Aslan, David Lodge, Graham Stark, Eric Pohlmann, André Maranne, Burt Kwouk, Victor Spinetti, John Bluthal, Mike Grady, Peter Jones, Herb Tanney, Mollie Maureen, Nadim Sawalha, Andre Charisse, Milton Reid, Hugo De Vernier, Claire Davenport, Carol Cleveland (okrediterad).
