💿 Det hände en natt (1934)

De flesta Hollywoodklassiker har något självklart över sig. Vi vet att vi ser på Psycho när vi ser på den, vi förstår att Citizen Kane och Casablanca är lika mycket institutioner som blotta filmer. När vi ser Frank Capras Livet är underbart vet vi att James Stewart förr eller senare kommer gråta av glädje i sin familjs armar.

Men det finns någonting fullständigt oåtkomligt i Det hände en natt, filmen som satte Capra på kartan. Vi kanske vet att det var den första film som vann alla fem stora Oscarstatyetter – bästa film, regi, manus och manlig och kvinnlig huvudroll. Men Oscarsgalan hade ju inte funnits ens tio år vid tillfället. Förr eller senare skulle ju någon film lyckas med denna bragd.

Men filmens stora inflytande då? Jo, när vi ser den inser vi att vi ser manualen för alla framtida romantiska komedier, och vi kan därför dra slutsatsen att, ja, den är mycket inflytelserik.

Filmens pitch: En rikemansdotter (Claudette Colbert) flyr sin far och ett arrangerat äktenskap; på väg till New York upptäcks hon av en scoophungrig journalist (Clark Gable) varpå större delen av filmen är en roadmovie via buss; ska han skriva en sjaskig story om henne och rädda sin karriär? När ska det omaka paret falla för varandra, och vad ska han då göra med sitt scoop?

Det var såklart inte första gången som vi såg dessa konventioner i en film, men Det hände en natt har den där äran att vara en sådan där slussfilm, en punkt då ”alla bitar faller på plats” för väldigt många framtida. Jo, se där, till och med Snurre Sprätt kom från Clark Gable, när han äter moroten vid landsvägen. Strax innan Claudette Colbert sträcker fram benet för att få lift. Scen efter scen känner vi igen retroaktivt.

Men vad ska vi göra med den informationen? Om Det hände en natt gjorts idag hade vi kanske tyckt den varit hemskt generisk.

Det har faktiskt krävts en del jobb, åtminstone för mig, att få en ordentlig känsla för den här filmen. Jag tror problemet är att man förväntar sig att filmen ska vara en enkel, okomplicerad romantisk komedi. Nostalgiskt lättsam, gladlynt. Att den gjordes när filmer på något sätt var mer oskyldiga och att vi måste se bortom dess naivitet för att förstå den – inte för inte jämförs ju Capra ofta med Steven Spielberg, som också ofta missförstås som en omogen och naiv regissör.

Men precis som i Spielbergs filmer så finns det ett våldsamt allvar mellan lagren i Det hände en natt, en slags rå energi, något som har att göra med människans ande, det i oss som vill slå sig fri från våra bojor. ”Smärtsamt”, som Ian Malcolm sa, ”kanske till och med farligt” – men there it is, livet hittar en utväg.

Betänk första gången vi ser Clark Gable i filmen, med whiskyflaska i hand, omringad av kollegor som hånar honom. Han spelar en journalist som har sina bästa dagar bakom sig. Får han inte ett scoop snart så dör han. Det sista man kan föreställa sig är att han skulle ha tid att bli kär i någon.

Betänk första scenen som Claudette Colbert är med i – hon örfilas av sin pappa. Skrämd, chockad, utan någon som helst eftertanke springer hon därifrån; de är på en stor lyxig yacht och hon tar ett svanhopp rakt ner i vattnet. Man kan inte tänka sig en tydligare, mer konkret och desperat bild av en människa som flyr för att hon inte har något annat val, och för att något i henne driver henne bort från den fångenskap hon är i.

De har sina rollfigurer och berättelsen har sina omständigheter, men de här scenerna illustrerar tydligt hur de är relativt ovidkommande. Känslan föregår omständigheterna. Vi känner de här figurernas desperation långt innan vi förstår vilka de är eller vad de håller på med. Att han är just en journalist som behöver ett scoop, och att hon är just en rikemansdotter som ska giftas bort, är inte det viktiga. Capra förstod att det inte är berättelsens innehåll vi bryr oss om i en film – det är känslorna som förmedlas genom det innehållet.

Det sägs ofta att filmen var älskad vid ankomsten, men det var inte förrän den gick en andra biorunda som den växte i popularitet, och ingen kan riktigt säga varför. Enligt legenden ska Clark Gable ha blivit en sexikon för män, och efterfrågan på vita linnen sköt i höjden samtidigt som filmen gjorde så att folk började åka greyhoudbuss.

Även om det nu skulle vara sant så är inte heller det någon slags bedårande liten nostalgisk skröna. Gables rollfigur i Det hände en natt är ju inte långt ifrån ett tvättäkta ärkesvin, och vi godtar honom bara för att vi intuitivt förstår att han kärat ner sig i Colberts rollfigur, och att det är denna frustration han uttrycker när han roar sig på hennes bekostnad och beter sig lika finkänsligt som en slavdrivare. Colbert är i sin tur en halmdocka, en bortskämd överklassjänta som inte har en aning om hur en vanlig människa faktiskt lever sitt liv.

De är inte direkt sympatiska någon av dem faktiskt, och det är en av de sakerna man först överraskas av om man försöker se filmen genom alla de romantiska komedier och roadmovies som gjorts sedan dess. Den gullifiering som genren sedan länge varit synonym med finns inte här. Det finns rentav en scen i filmen där Gable hotar att döda en annan mans fru och barn – han menar inte allvar, visserligen, men det fattar ju inte den andra stackaren. Vi förväntas tycka det är roligt.

Vilket det väl är också, men på ett helt annat, mer grovhugget sätt än det vi är vana vid. Kanske det är depressionserans brist på finkänslighet vi ser. Kanske det är Capras egen – vi tänker oss ofta Frank Capra som skildraren av det uramerikanska, utan att tänka på att han kom från en fattig italiensk familj, växte upp på the mean streets, bråkade sig fram till en karriär och betraktades i hela sitt liv som en invandrare, en barsk och oförfinad ”wop”.

Colbert själv hade tydligen ingen som helst respekt för honom; hon var övertygad om att hon var med i den sämsta film hon någonsin gjort och när hon vann sin Oscar fick hon slitas av ett tåg och rushas in till ceremonin i kläderna hon hade på sig.

Den sista magiska pusselbiten är, oväntat nog, elegans och skönhet. Trots dessa råa kanter och osympatiska tendenser så är Det hände en natt en fantastisk graciös och vacker film. Den gjordes i en ömtålig, unik tidpunkt i filmhistorien då ljudfilmen precis kom in i fokus.

En film från 1933 är ju inte samma sak som en film från 1934. I en film från 1933 finns de ekande tystnaderna kvar, känslan av tung teknik som ingen riktigt vet vad de ska göra av. I en film från 1934 samspelar dialogen med bakgrundsljuden – Det hände en natt är ett särskilt vackert exempel; man kan då och då se filmen med stängda ögon och bara lyssna på ljudet av sorl, maskinernas motorer, de arkaiska signalerna från busshorn och dragspel.

Något porlar i de här ljuden, porlar och strömmar följsamt, lika följsamt som filmen som har en i det närmaste helt perfekt känsla för takt och timing; det finns en modernitet i framåtrörelsen, hur en scen inte pågår för länge innan nästa tar vid, och hur de olika händelserna samspelar med varandra. Vissa skämt är stående, och går som röda trådar genom hela filmen, medan Capra metodiskt låter andra ta upp en hel scen, men bara om det finns tid och faller sig naturligt.

Känslan är inte olik ett bra avsnitt av ”Seinfeld”. Det är inte bara gnabbande dialogen, de märkliga sidofigurerna och de sociala omständigheterna utan hur de komiska situationerna tillåts ta plats. Gable pratar om konsten att doppa muffins i kaffe, en scen som passar lika bra mellan Jerry och Elaine. Senare får de skjuts av en man som måste sjunga absolut allting som någon säger… högt.

Sådant är ju bara roligt, och det är inte roligt av någon annan anledning än att det är roligt – det är saker man ser, saker folk gör, livet som det då och då tenderar att te sig. Kanske det är denna öppenhet som förvånar en mest med filmen. Det sägs att den satte sin prägel på romantiska komedier, en genre till stor del definierad av sina låsta formler och klichéer.

Men Det hände en natt rör sig i öppna vyer, mellan ömhet och brutalitet, största möjliga lycka och tyngsta möjliga nederlag. Den är faktiskt raka motsatsen till en romkom, för den tycks hela tiden utspela sig i en brutal och rätt osmickrande verklighet. När Clark Gable ler så är det ett leende av tjära och sot. Hans kärlek måste bråkas fram, genom så mycket möda och slit att man hinner undra om det ens är värt det.

I en modern romantisk komedi sker lyckan genom förutbestämda recept, som om någon god gud i himlen redan bestämt att karaktärerna ska hitta till varandra. I Det hände en natt får de fan ta mig kämpa och det är inte värt mer i slutändan än en klackspark och glad melodi. Sensmoralen är tyvärr sann: Vill man ha det gott får man kämpa hårt.

FREDRIK FYHR

---

It Happened One Night. 1934 USA 105 min. sv/35mm/1.37:1. R: Frank Capra. S: Clark Gable, Claudette Colbert, Walter Connolly, Roscoe Karns, Jameson Thomas, Alan Hale, Arthur Hoyt, Blanche Friederici, Charles C. Wilson.