FÄngad var Barbara i rollen som den elÀndiga kvinnan. Jag tror det Àr det bÀsta sÀttet att uttrycka det pÄ.
Barbara Bel Geddes pratar jag om nu, mest kĂ€nd frĂ„n Vertigo (1958) dĂ€r hon spelade James Stewarts trĂ„nsjuka âkompisâ, den tradiga lipsillen som svartsjukt förföljer honom och undrar varför han inte kan nöja sig med hennes enkla nöjen.
Hennes roll i FÄngad Ätta Är tidigare Àr pÄ nÄgot sÀtt nyckeln till hennes karriÀr. Hon spelar hÀr Leonora, en plain jane som nervöst och aningslöst försöker leva ett storstadsliv. I början av filmen bor hon i ett kyffe med sin rumskompis, den mindre ÄterhÄllsamma kvinnan med det talande namnet Maxine (Ruth Brady).
Tillsammans arbetar de som modeller i ett varuhus. HÀr har vi filmens första tecken pÄ att vi ser nÄgot mycket retroaktivt fascinerande. Deras jobb Àr att klÀ pÄ sig svindyra minkpÀlsar och gÄ omkring i varuhuset och locka potentiella kunder. De Àr, enkelt taget, levande mannekÀnger.
Första akten fortsĂ€tter att ge oss intressanta inblickar till hur vĂ€rlden faktiskt sĂ„g ut 1949. Leonora börjar pĂ„ charmskola, vilket ocksĂ„ verkar vara en högst levande institution. Unga kvinnor fĂ„r dĂ€r av nĂ„gon gammal Ribbing-typ lĂ€ra sig allt frĂ„n bordsskick till hur de ska fĂ„ bort sin dumma dialekt, samt sĂ„klart vikten i att korsa benen nĂ€r man sitter. Leonora har lĂ€st nöjes- och skönhetstidningar och inser att hon mĂ„ste bli âcharmantâ för att kunna fĂ„ till sig en karl att gifta sig med. Och det Ă€r ju allt hon vill. Eller?
Vi ska nu inte göra misstaget att tro att vi ser pÄ en okritisk film frÄn en okritisk tid. Saker var inte sÄ himla mycket dummare förr Àn nu som vi kanske tror. Alla Leonoras bekymmer börjar i faktumet att hon aldrig övervÀgt vad hon faktiskt vill med sitt liv. Hon vill gifta sig för kÀrlek, men pÄ nÄgot sÀtt mÄste kÀrleken ocksÄ ha pengar. Ibland nÀr hon talar har hon en rynka över pannan, som om det Àr nÄgot med det hon sÀger som hon sjÀlv nÄgonstans inser inte hÀnger ihop.
NĂ€r hon vĂ€l fĂ„r chansen att trĂ€ffa en hedervĂ€rd man verkar ocksĂ„ alla hennes intuitiva signaler sĂ€ga stopp. Det Ă€r nĂ„got med det hela som helt enkelt inte kĂ€nns rĂ€tt. Hon har fĂ„tt en inbjudan till en fest frĂ„n en âslemmigâ man vid namn Franzi (Curt Bois) som uppenbarligen âbara vill en sakâ. DĂ€r förvĂ€ntas hon mingla. Hitta en man.
âIt makes me feel so cheap!â utbrister hon, med den dĂ€r förvirrade rynkan.
âYouâre crazyâ flĂ€mtar Maxine fryntligt.
SÄ ivÀg pÄ festen far hon, men hon hinner inte lÄngt förrÀn hon faktiskt plockats upp av Smith Ohlrig (Robert Ryan), som verkar vara nÄgot i stil med vÀrldens rikaste man; han bor i ett stort slott och har en industri i varje hamn.
Han visar sig ocksĂ„ vara en nĂ€stan skrattretande vidrig person, ett patologiskt rovdjur som inte har nĂ„gon större anledning att leva â allt han vill Ă€r att inte bli nekad, besegrad eller motsagd. MĂ€nniskor, sĂ€rskilt de som inte gĂ„r att köpa, Ă€r inte intressanta för den hĂ€r ursĂ€kten till mĂ€nniska. Den enda anledningen till att han överhuvudtaget vill gifta sig Ă€r pĂ„ pin kiv, för att hans terapeut pĂ„stĂ„tt att han aldrig kommer hitta nĂ„gon. SĂ„ fort nĂ„gon inte gör eller nĂ„got inte gĂ„r som han vill mĂ„ste han ursĂ€kta sig, gĂ„ ivĂ€g och fĂ„ ett mentalt sammanbrott, famla efter pillren och svĂ€lja dem om det sĂ„ sker med det smĂ€lta isvattnet i champagnehinken.
Jag tillÄter mig sjÀlv att bli lite lÄngrandig nÀr jag förklarar intrigen i den hÀr filmen. Jag hoppas jag kan göra karaktÀrerna rÀttvisa. Dramat som sker framför vÄra ögon Àr komplext och modernt pÄ ett sÀtt som Àr smÄtt hÀpnadsvÀckande, med tanke pÄ att filmen kom efter andra vÀrldskriget, dÄ saker inte alltid fick vara hur hutlösa som helst, och dÀr Àven den solkigaste berÀttelsen oftast fick ett pÄtvingat, idiotiskt lyckligt slut.
Slutet i FĂ„ngad Ă€r visserligen hutlöst â det skulle nog fĂ„ alla moderna Ă„skĂ„dare att tappa hakan â men inte sĂ„ att det ruinerar filmen. Det Ă€r inte en kĂ€pp i hjulet pĂ„ samma sĂ€tt som det var i mĂ„nga av Fritz Langs USA-filmer, eller och sen var ingen kvar (1945) dĂ€r Agatha Christies dödliga mordpussel slutade som ett Scooby Doo-avsnitt.
Chocken vi fÄr av slutet har att göra med vÄra förutfattade meningar om dÄtiden. FÄngad fungerar till stor del som en modern film, i det att budskapet vi fÄr Àr det vi önskar att filmen ska ha, och karaktÀrerna sÀger saker som vi vill att de ska sÀga. NÀr Leonora inser vilket fasansfullt misstag hon gjort nÀr hon gifter sig med Smith börjar hon en desperat flykt. En rÀddning verkar finnas i ett kneg pÄ en lÀkarklinik dÀr snÀlle doktor Larry (James Mason) ger henne en liten lön för stor möda, utan att stÀlla för mÄnga frÄgor, Àven om han undrar vart han sett henne förut. Det Àr ocksÄ Larry som pÄpekar att man mÄste leva sitt liv som man vill, och att det hÀr med skönhetsideal och rikedom bara Àr en massa destruktivt trams.
SĂ„ leds vi till att tro att FĂ„ngad Ă€r en film som pĂ„ nĂ„got sĂ€tt Ă€r âföre sin tidâ, nĂ€r den egentligen bara visar att mĂ„nga haft samma tankar om samma saker i Ă„rtionden. Slutet löser upp konflikten pĂ„ ett sĂ€tt som vi fĂ„r anta att Ă„r 1949 passerade som ett lyckligt slut. Men herregud, sĂ€ger jag bara.
Fram till den punkten Ă€r dock FĂ„ngad en fruktansvĂ€rt vĂ€lgjord film, sĂ„ mĂ€rkligt elegant gjord, nĂ€stan i förbifarten, av Max OphĂŒls under hans förhĂ„llandevis korta tid i USA. Manuset, efter en roman av Libbie Block, riggar varje vĂ€ndning för bĂ€sta effekt och intrigen vĂ€xer sig mer desperat och angelĂ€gen för varje scen som gĂ„r. Kanske jag bara talar för mig sjĂ€lv, men det finns inte en enda stund i filmen dĂ„ man inte bryr sig om Leonora och inte vill att det ska gĂ„ bra för henne. Hon Ă€r fĂ„ngad, sĂ„ sant som det var.
Av vad? Spontant vill man sÄklart sÀga kvinnoidealen, de förutfattade idéer om kvinnans plats som gör Leonoras fria vilja tÀmligen ofri. Hon mÄste bryta igenom psykologiskt grundmurade betongvÀggar för att kunna definiera sig sjÀlv, och dÄ börja om pÄ nytt.
TrĂ„kigt nog Ă€r det hĂ€r nog saker vi sjĂ€lva har i bagaget. Filmen verkar snarare se det som att Leonora Ă€r fĂ„ngad av sĂ„ kallat âborgerliga idealâ, som inte har sĂ„ mycket att göra med genus som det har att göra med kapitalism. Det Ă€r ingen slump att Smith Ă€r stenrik, eller att pengarna Ă€r hans största vapen. Den dystra poĂ€ngen som FĂ„ngad ger, helt öppet, Ă€r att pengar korrumperar sĂ„vĂ€l sjĂ€l som samhĂ€lle och att riktigt rika mĂ€nniskor ocksĂ„ Ă€r riktigt farliga.
PĂ„ samma sĂ€tt Ă€r strĂ€van efter pengar och flĂ€rd en stor synd, ty se bara pĂ„ Leonora som blivit sĂ„ dum och godtrogen att hon kastar sig sjĂ€lv i ofrihet för de dumma idealens skull. Noteras bör hur hon kallar den dĂ€r lille mannen för âslemmigâ. Franzi, som han heter, visar sig vara en passopp pĂ„ Smith, som i sin tur kallar honom âparasitâ. Filmen sĂ€tter ett likhetstecken mellan borgerlighet och antisemitism, och gör ingen hemlighet av vad för stackars klichĂ© som Franzi representerar. Alla cineaster kĂ€nner för övrigt igen Curt Bois, som spelar Franzi, frĂ„n Casablanca, dĂ€r han (naturligtvis) spelar den luriga ficktjuven, den typ av mĂ€rklig andre som man hittar pĂ„ de farliga gatorna i det oroliga Casablanca.
SÄ, Ä ena filmen har filmen ingen som helst insyn i strukturell könsmaktsordning, Ä andra sidan har den ett hum om sociokapitalistiskt förtryck och smÄborgerlig antisemitism. Vi kan inte vÀlja hur vÄra filmer frÄn 1949 ska vara.
I vilket fall som helst Àr FÄngad en fascinerande noir-melodram som drar Ät snaran om sina omstÀndigheter sÄ effektivt, och ofta med sÄ skoningslösa emotionella effekter, att man tidigt reser pÄ sig och spÀnner blicken mot den pulserande silverskÀrmen. Det Àr en film med liv, och lika mycket hjÀrna som blod.
FREDRIK FYHR
Caught. 1949 USA 88 min. sv/35mm/1.37:1. R: Max OphĂŒls. S: Barbara Bel Geddes, James Mason, Robert Ryan, Frank Ferguson, Curt Bois, Ruth Brady, Natalie Schafer, Art Smith, Sonia Darrin (okrediterad), Wilton Graff (okrediterad), Ilka GrĂŒning (okrediterad), Bernadene Hayes (okrediterad), Jimmy Hawkins (okrediterad).