âSatan i gatanâ hade varit den perfekta svenska titeln.
Warren William hade vĂ€l varit Satan â en dryg och rĂ€tt slemmig typ i William Powell-traditionen som hade oĂ€ran att spela skamlösa businessmĂ€n, fĂ€stmĂ€n, advokater, alla de i filmen man inte gillade och pekade pĂ„: âDen dĂ€r, han Ă€r inge bra han! Det ser man!â
I Satan Met A Lady spelar han Sam Spade, men av nĂ„gon anledning heter han Ted Shane istĂ€llet. Det var andra gĂ„ngen man gjorde en film av âRiddarfalken frĂ„n Maltaâ (tredje gĂ„ngen skulle John Huston göra filmen man minns) och tanken var uppenbarligen att göra nĂ„gon slags komedi.
Inte springa-i-tunnor-komedi, dÄ. Inte heller springa-i-dörrar-komedi. HÀr hade man listat ut att Den gÀckande skuggan var populÀr sÄ komedin man var ute efter var en dryg, vitsbetonad, cynisk och vagt anarkistisk. William hette William, trots allt, sÄ en halv Powell kanske han var?
Ja inte vet jag. Satan Met A Lady Ă€r en svĂ„r film att bli klok pĂ„ â att storyn Ă€r snĂ„rig Ă€r en sak, det ska den vĂ€l vara, men det ena hĂ€nder efter det andra med sĂ„dan elefantliknande grace att man ofta undrar om tanken med filmen Ă€r att den ska vara dĂ„lig med flit. Varje scen verkar en ny karaktĂ€r dyka upp â antingen vĂ€ntandes pĂ„ VĂ„r Man nĂ€r han kommer in i rummet eller vice versa â och vad vem Ă€n vet om vad sĂ„ visar det sig alltid att nĂ„gon, oftast VĂ„r Man sjĂ€lv, redan vet om det.
Det betyder, rÀtt och slÀtt, att filmen handlar om en sak eller annan, beroende pÄ vilken scen som pÄgÄr framför ögonen. Bette Davis Àr stjÀrnkrediterad i filmen, vilket vÀl Àr rimligt. Men Àven hon Àr, vet och sÀger helt olika saker beroende pÄ⊠ja vad? Jag har ingen aning.
NĂ€r det begav sig var kritikerna inte nĂ„diga mot filmen â den legendariske Bosley Crowther sa att filmen hör hemma i ”tristessens Pantheon” och att man borde starta en förening för att rĂ€dda Bette Davis frĂ„n sitt dĂ„liga omdöme. Senare har filmen fĂ„tt ett lite mer generöst omdöme, pĂ„ det sĂ€tt som konstigt nog ofta hĂ€nder bara för att filmer blir gamla. Regin av William Dieterle (som Ă„ret innan gjorde En midsommarnattsdröm med Max Reinhardt) har till exempel ansetts ha viss âflĂ€rdâ och sĂ„.
SjĂ€lv tycker jag regin Ă€r sĂ€rskilt dĂ„lig. Filmens rytm Ă€r i nĂ„gon konstig otakt frĂ„n första scenen till den oavsiktligt komiska sista repliken (âI solved a couple of murders!â); dialoger som ska vara snĂ€rtiga verkar snubbla sig fram, och filmen kĂ€nns ofta som ett experiment byggt pĂ„ missförstĂ„ndet att originella filmer blir bra för att de struntar i regler och gör ânĂ„got annatâ.
Men nĂ€r filmer struntar i vissa formella regler sĂ„ sker ju det förhoppningsvis för att nĂ„gon annan kreativ princip styr projektet. Man kan inte bara âgöra allt felâ för sakens skull. Det blir lite som att sĂ€tta eld pĂ„ ett hus bara för att man gillar majbrasor.
FREDRIK FYHR