NĂ€r den franska nya vĂ„gen blommade ut var Claude Chabrol med i startelvan â Truffaut och Godard var förstĂ„s forwards men Chabrol höll stĂ€llningarna i försvaret med VĂ€nninorna (Les bonnes femmes) den typ av film som utgjorde vĂ„gens sjĂ€lva massa, dess kött och blod, orsaken att det inte bara var en kort, trendig fas utan en central punkt i filmhistorien.
Liksom mĂ„nga av Chabrols filmer var den lite mer konventionell Ă€n Truffauts och sĂ€rskilt Godards â faktum Ă€r att VĂ€nninorna idag passerar som en nĂ€stan helt vanlig film. Den handlar om fyra unga kvinnor i Paris och deras framtidsutsikter. De jobbar pĂ„ en teknikaffĂ€r, dĂ€r de alla Ă€r mer eller mindre uttrĂ„kade. De lĂ€ngtar efter att leva loppan pĂ„ kvĂ€llen, Ă€ven om sĂ„ mycket intressant egentligen inte hĂ€nder. En av dem Ă€r förlovad medan en annan har erfarenhet av mĂ„nga baksĂ€ten i bilar. En tredje Ă€r i hemlighet konstnĂ€rssjĂ€l, sĂ„ att sĂ€ga. Den fjĂ€rde förföljs av en mystisk man pĂ„ motorcykel. Borde hon oroas? Vad ska hon dĂ„ göra med sin nyfikenhet?
Filmen handlar om dessa kvinnors situationer mycket mer Ă€n den handlar om nĂ„got som specifikt hĂ€nder dem, Ă€ven om filmen har ett par nyckelsekvenser, sĂ€rskilt det berömda slutet som tycks komma frĂ„n ingenstans samtidigt som vi efterĂ„t inser att det varit oundvikligt. Filmen ger en praktiskt taget dokumentĂ€r inblick i hur Paris sĂ„g ut pĂ„ den hĂ€r tiden â liksom alla nya vĂ„gen-filmer spelades den in pĂ„ genuina gator och platser i staden, men det finns ocksĂ„ fler platser hĂ€r Ă€n i nĂ„gon annan film frĂ„n eran jag kan komma pĂ„. Förutom att Ă„ka pĂ„ de typiska raggarsvĂ€ngarna genom staden gĂ„r vi pĂ„ zoo och sitter i publiken pĂ„ ett sĂ„dan dĂ€r idag utdöd varitĂ©teater. Det hjĂ€lper oss inte bara att förstĂ„ dessa kvinnor som autentiska varelser i sin autentiska miljö, det förtydligar ocksĂ„ deras plats i historien.
Ur den obligatoriska feministiska kontexten Àr filmen intressant. Man kan inte sÀga att filmens syn pÄ kvinnornas liv Àr speciellt optimistisk, men den saknar ocksÄ den cynism och tendens till objektifiering (intellektualiserat eller ej) som Truffaut och Godard hade. Det Chabrol förlorade i konstnÀrlig vÄghalsighet tog han igen i konkretion och seriositet. Han var saklig av en anledning och sÄg till att lÄta sina filmer verkligen handla om det de handlade om. Han var inte flyktig och drömmande, som Truffaut, eller myllrande och kryptisk, som Godard. Han hade ett öga för det han faktiskt sÄg pÄ.
I VĂ€nninorna hade han ett öga för kvinnorna han gestaltade. Deras utsikter Ă€r för all del begrĂ€nsade â du kan stĂ„ pĂ„ en scen och sjunga och kanske bli berömd och Ă€lskad, om Ă€n i en ytlig bransch; du kan bli nĂ„gons fru och finna en livslĂ„ng besvikelse; du kan ut och leva loppan men snart finna dig sjĂ€lv besudlad och urholkad pĂ„ mĂ€nskligt vĂ€rde, kanske rentav nĂ„gon finner dig död i en grĂ€nd nĂ„gonstans.
Det Àr hÄrt men, Är 1960, kanske inte oÀrligt. Filmens allra sista ögonblick utspelar sig pÄ ett dansgolv och avslöjar Chabrols slutgiltiga vÀlvilja, hans stoiska rimlighet, i vilken lycka och harmoni ocksÄ kan ingÄ. Vem vet hur, men kÀrlek Àr pÄ riktigt och dÄ mÄste Àven livet kunna levas utifrÄn nÄgon form av romantik, kanske i trots mot vÀrldens elÀnde och verklighetens livlösa overklighet.
Scenen, liksom filmen, Àr typisk för nya vÄgen i det att den bÀr pÄ en formell öppenhet och en visuell poesi; det finns mÄnga sekvenser i filmen som vi bara kan förstÄ emotionellt och visuellt, men dÄ kan vi ocksÄ verkligen förstÄ dem.
Det Àr dÀremot svÄrt att förestÀlla sig Chabrol Är 1968, som föresprÄkare för nÄgon revolutionÀr ideologi. TvÀrtom bÀrs hans filmer av ett rastlöst lugn, kÀnslan av att vad som Àn sker kommer att ske just hÀr, i det vi kallar vÄr vÀrld. Det Àr kanske inte den enda, men det Àr den vi har framför ögonen, och dÀrför den som Àr vÀrd att gestalta.
FREDRIK FYHR
VÀnninorna Àr del av filmÄret 1960.