STAR WARS: EPISODE I – THE PHANTOM MENACE
SĂ„ here we are! Episod I fyller 20!
Yay!
Det blir verkligen ingen sommar 1999 utan Episod I, filmen som satt ihop med den sommaren som tuggummi i hÄret.
Men i övrigt… sorry, vad kan jag sĂ€ga om den hĂ€r filmen som jag inte redan sagt? HĂ€r, till exempel, eller hĂ€r. SĂ„ har vi allt det hĂ€r ocksĂ„. Faktiskt allt detta nĂ€r vi Ă€ndĂ„ Ă€r igĂ„ng.
Soundtrack:
BILLBOARDLISTAN 22 MAJ 1999
- Ricky Martin â Livinâ La Vida Loca
- TLC â No Scrubs
- Sixpence None The Richer â Kiss Me
- Sugar Ray â Every Morning
- JT Money feat. Sole – Who Dat
- Maxwell – Fortunate
- Cher â Believe
- Whitney Houston feat. Faith Evans & Kelly Price – Heartbreak Hotel
- 702 – Where My Girls At?
- Busta Rhymes feat. Janet Jackson â Whatâs It Gonna Be?!
Singeletta i Sverige (första veckan): A-Teens – Mamma Mia.
Etta pĂ„ svensktoppen (femte veckan): Charlotte Nilsson – Tusen och en natt.
ASTERIX OCH OBELIX MĂTER CAESAR
Tja, jag sĂ„g ju Ă„ andra sidan den hĂ€r fransk-tysk-italienska Asterix-produktionen detta nĂ„dens Ă„r 1999 ocksĂ„, sĂ„ det Ă€r ju kanske ett bra exempel pĂ„ vad vi har att jĂ€mföra med. Det var en riktig europudding dĂ€r man spenderade alla pengar pĂ„ att fĂ„ till seriernas stil och design. Resultatet var… skumt. Lite hallucinogent liksom. SĂ€rskilt eftersom filmen inte har nĂ„gon ordentlig story kĂ€nns den som att sitta och springa runt pĂ„ ett och samma stĂ€lle, hela tiden under pĂ„verkan av nĂ„got slags nĂ„gonting. Som om inte det var nog springer Roberto Benigni runt som en pĂ„tĂ€nd barnprogramsledare i nĂ„gon skurkroll eller annan. Ă rets skĂ€mskudde 1999 tilldelas ocksĂ„ alla scener med Laetitia Casta, som det dreglas över hĂ€r pĂ„ ett sĂ€tt som fĂ„r en att vilja… ja, jag höll pĂ„ att sĂ€ga ”bomba Frankrike”, men det Ă€r ju inte politiskt korrekt det heller.
BUENA VISTA SOCIAL CLUB
Som en cool breeze pĂ„ tal om ingenting slank Ă€ven Wim Wenders harmoniska kultdoku in dessa veckor. Jag vet inte hur mĂ„nga som minns den idag men den hĂ€r filmen gjorde de gamla kubanska jazzcatsen till nya kungar över all slags cafĂ©musik – Wenders förstör inte deras story genom överförklaringar, utan istĂ€llet har filmen ett nĂ€rapĂ„ meditativt flyt som gör den mĂ€rkligt sjĂ€lvklar och mĂ€nsklig.
INSTINCT
Detta Ă€r dock inte filmen man pratar om nĂ€r man pratar om vilket bra filmĂ„r 1999 var. Maken till pitchgegga fĂ„r man leta efter. Det börjar som NĂ€r lammen tystnar â nĂ€r psykiatrikern Cuba Gooding Jr av oklar anledning mĂ„ste förhöra en antropolog (Anthony Hopkins) som levt i djungeln och blivit en stum apman, anklagad för mord. Sedan blir det Gökboet â nĂ€r huvudpersonen börjar blanda sig i hur anstalten sköts â och sedan börjar Hopkinsâ rollfigur ta oss till De dimhöljda bergens gorillor genom flashbacks som ska visa oss sanningen om hans apliv. Allt ska mynna ut i en Rousseausk pamflett om hur den moderna mĂ€nniskan Ă€r korrupt och utanför naturen, men det Ă€r svĂ„rt att inte tolka som opportunistisk, tom sentimentalitet eftersom filmen inte har nĂ„gon som helst inre logik eller sammanhang. Slutet hoppar bokstavligt talat ut genom fönstret.
LIMBO
90-talet gav oss alltsĂ„ somrar med John Sayles-filmer – denna mer eller mindre okĂ€nda och konsekvent underskattade zen-auteur; jag tĂ€nker pĂ„ pĂ„ hans fina film Lone Star som ocksĂ„ gick upp pĂ„ sommaren – mot alla odds, fĂ„r man sĂ€ga idag, nĂ€r sĂ„dana releaser (för att inte tala om i sommartid) Ă€r otĂ€nkbara.
Den hÀr filmen, som fick den svenska titeln GrÀnslandet, Àr inte ett mÀsterverk men sevÀrd för allt den inte Àr. Den börjar som ett panorama om invÄnarna i en fiskeort, för att sedan mynna ut i en slags överlevnadsfilm dÀr en Ànkling (David Straitharn) och en sÄngerska (Mary Elizabeth Mastrantonio) flyr med hennes tonÄriga dotter och hamnar pÄ en öde ö efter att ha bevittnat ett mord. Allt i filmen funkar inte men den bÀr Ätminstone pÄ kÀnslan av att vara helt sin egen.
THEÂ LOSS OF SEXUAL INNOCENCE
HĂ€r har vi Ă€nnu en underskattad, positivt pretentiös film, ett carte blanche-projekt gjort av Mike Figgis efter framgĂ„ngarna med FarvĂ€l Las Vegas nĂ„gra Ă„r tidigare, samt ett praktexempel pĂ„ 1999 Ă„rs fixering vid fĂ€rgen orange. Det Ă€r en stundtals lysande film – dunkel, vagt sjĂ€lvbiografisk, strömmande – som i ett par episoder, delvis organiserade, delvis omkullkastade, skildrar olika delar i en filmskapares liv med tema sexualitet; det hela korsas med en extremt symbolistisk vision av Adam och Eva i lustgĂ„rden. I MTV-versionen av vad vi idag skulle kalla för en Terrence Malick-stil vandrar Julian Sands runt och Ă€r fundersam, medan det bokstavligt talat svartvita nakenparet Adam och Eva hoppar runt i Eden och petar pĂ„ varandra.
Allt kommer inte ihop sig perfekt i den hĂ€r filmen – som i alla lĂ€gen vill mer Ă€n den kan kan – och den Ă€r dessutom förlorad i ett lite prekĂ€rt mellanlĂ€ge; lite för banal för att tilltala avantgarde-publiken och alltför pretentiös för att tilltala fredagsmyspubliken. Men för den som uppskattar film för filmens skull Ă€r detta fortfarande sevĂ€rt och till stor del imponerade.
THE LOVE LETTER
Ellen DeGeneres hade kommit ut men fick Ă€ndĂ„ spela straight i romantiska komedier med sitcomupplĂ€gg – som denna, till exempel, som jag inte Ă€r sĂ€ker pĂ„ att nĂ„gon mĂ€nniska sett sĂ„ att de kommit ihĂ„g det.
NOTTING HILL
HĂ€r, dĂ€remot, 1999 strikes back. Ărligt talat har jag svĂ„rt att greppa att Notting Hill anlĂ€nde denna sommar ocksĂ„ – frĂ€mst för att det pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt Ă€r en sĂ„ tidlös film, bĂ„de i hur den Ă€r gjord (helt clean, enligt konstens alla regler) och hur den ser ut; praktiskt taget inget rödgult hĂ€r! Snarare Ă€r denna films ljusa pasteller före sin tid med nĂ„gra Ă„r – pĂ„ ett blindtest hade jag gissat (fel) att den var frĂ„n 2001 snarare Ă€n 1999.
Hursomhelst. Jag ska inte ödsla tid pĂ„ att försvara filmen – den Ă€r skickligt berĂ€ttande, punkt slut. Fina karaktĂ€rer, genuin dialog, opretentiös story med noggranna detaljer som Ă€r valda för att förstĂ€rka berĂ€ttelsen, vackert regisserad, allt kommer ihop sig pĂ„ ett sĂ„ klanderfritt sĂ€tt att filmen utvecklar subtila och sublima lager som kanske inte var menade frĂ„n början.
Ăgonblicket nĂ€r Hugh Grant vandrar genom Ă„rstiderna till tonerna av ”Ain’t No Sunshine” fĂ„ngar perfekt hur denna film handlar bĂ„de om fantasi och verklighet, bĂ„de mĂ€nskliga upplevelser och Ă„terupprepade filmsagor, och hur den blir varken eller – bara en fin upplevelse, mĂ€rkligt svĂ„r att helt sĂ€tta fingret pĂ„.
THE THIRTEENTH FLOOR
Vad, har du inte hört talas om denna? Den hette 13e vĂ„ningen nĂ€r den kom till Sverige och var/Ă€r ett underskattat bidrag till 90-talets vĂ„g av futuristiska, VR-betonade sci fi-thrillers – bara 1999 kom ju denna, Matrix och eXistenZ. Handlar om en datorprogrammerare spelad av Craig Bierko (90-talets John Krasinski) som skapat en helt övertygande parallellvĂ€rld dĂ€r det Ă€r evigt 30-tal. NĂ€r hans mentor (Armin Mueller-Stahl) mördas sĂ„ uppdagas dock ett mysterium, dĂ€r det visar sig att skapelsen bara Ă€r toppen av isberget.
En stilig, sjÀlvsÀkert gjord film som fungerar som lika delar spÀnning som hygglig hjÀrngympa, Àven om storyn i slutÀndan bara blir en narrativ matrjosjka; snyggt sammanhÄllet dock; vagt liknar det nÄgot slags pilotavsnitt av nÄgon slags TV-serie. Personligen föredrar jag denna framför Matrix, en film som jag har en lite kruxigare relation till.
BILLBOARDLISTAN 29 MAJ 1999
- Ricky Martin â Livinâ La Vida Loca
- TLC â No Scrubs
- Sixpence None The Richer â Kiss Me
- Maxwell – Fortunate
- 702 – Where My Girls At?
- Sugar Ray â Every Morning
- JT Money feat. Sole – Who Dat
- Jennifer Lopez – If You Had My Love
- Cher â Believe
- Blaque – 808
Singeletta i Sverige (andra veckan): A-Teens – Mamma Mia.
Etta pĂ„ svensktoppen (sjĂ€tte veckan): Charlotte Nilsson – Tusen och en natt.
PÄ svenska biografer kunde man dessa veckor avnjuta den befÀngda thrillern Arlington Road, den befÀngda melodramen Vid första ögonkastet (med Val Kilmer som kÀrlekskrank blindbock), Mike Judges smÄklassiska Office Space och Entrapment, kanske den mest erkÀnt minst minnesvÀrda storfilmen frÄn 1999.
FREDRIK FYHR