Glass är en film som handlar om skurkarna. Det är den första nyckeln
En av dem är doktor Glass själv (ej att förväxlas med vare sig Söderberg eller GB-gubben). Han spelas av Samuel L. Jackson och verkar inte röra sig så mycket i sin rullstol, men kanske att han har en stor plan bakom sitt komastirr.
Han sitter inspärrad på En Isolerad Plats – det är alltid En Isolerad Plats, för det är en film av M. Night Shyamalan. Oerhört nog börjar vi ute i stan – där den ostoppbare David Dunn (Bruce Willis) slåss mot den ostoppbare Horden (James McAvoy). Men det dröjer inte länge förrän de tvingas in i Shyamalans klaustrofobiska Plats igen. Förstås. Lite senare blir vi utlovade en final inne i stan, men lita inte på’t. Shyamalan är neurotiskt bunden till sin Plats och vågar inte gå långt bort från den.
Särskilt inte i Glass, där platsen är ett fängelse lika mycket som det är ett laboratorium – de mest konkret isolerade Platser man kan tänka sig, varpå Glass också är Shyamalans kanske mest ohejdade och komplexa film hittills. Som sagt är det en film om skurkarna, ja men ska de inte vara inspärrade då? Är de inte där de ska vara?
Problemet är att föreståndaren inte är hjälten. Föreståndaren är ju sällan det. Hon påminner mer om en galen vetenskapsman här, och spelas av en kusligt storögd Sarah Paulson. I motivation som bara kan komma i en Shyamalanfilm säger hon sig arbeta med patienter som lider av vanföreställningen att de är superhjältar.
Hon försöker alltså övertyga superhjältarna om att de varken är super eller hjältar – utan tvärtom skurkar. Horden heter egentligen Kevin och har dussintals olika personligheter, en av vilken är en övermänsklig best… om det inte bara är psykologiskt, förstås. David Dunn är hjälten som är så pass berömd att… ja, ingen ännu gett honom ett ordentligt namn. Kanske han bara är en vigilant med storhetsvansinne.
Ellie Staple, som läkaren heter, är hursomhelst skurk hon också – eller kanske antagonist är det propra ordet i sammanhanget. Det finns inga hjältar i den här filmen; snarare är det en komplex studie i just antagonism. Ett antagonist är en fiende, en fiende attackerar, och frågan är hur strategierna ser ut.
Filmen heter Glass, vilket betyder att vår huvudperson är Glass själv – Jacksons rullstollsbundna kolli – men han introduceras inte förrän 25 minuter in, och det dröjer en timme innan han faktiskt gör något. I en av många exempel på komplex charm luras vi alltså till att tro att Horden och Dunn är huvudpersonerna, eftersom vi börjar med dem. Men de är i själva verket biroller, och vi betraktar dem lika mycket som Glass gör.
Glass är ”the mastermind” så vi kan nästan utgå ifrån att han har någon slags ond plan – eller ond och ond. Han är kanske det närmaste en hjälte vi kommer här, i denna totalt upp- och nervända och luppförstorade superhjältefilm; hand i hand med psykande, futuristisk scenografi och ett spindelnätsliknande fotoarbete fungerar Glass själv som vad J.G. Ballard kallade för ”psykopaten som helgon”, den förlösande kraften som saknar moraliska eller etiska hinder för sin framfart. Ellie Staple, den strama doktorn, fungerar som denne persons största antagonist – centrismen, den relativistiska wishy washy-klassen, maktapparaten vars upplysta bubbelmänniskor i sin ”liberala” fanatism tror att de saknar ideologi, och vill att det riggade systemet ska fortsätta oförändrat, oavsett om det darrar längst nere i elfenbetstornets fot.
Här någonstans lyckas Shyamalan – om än på ett väldigt invecklat sätt – sätta tummen rakt på det nervsystem som driver vår tids ideologiska nojjor och neuroser. Han lyckas också sätta i ord – eller rättare sagt i bild – hur lätt det är för människor, på gott och ont, att börja tro på något; det kan vara självtro, det kan vara sekttro. Människor får för sig saker som eld får för sig bensin. Våra hjärnfort är bristfälliga. Vi värderar kritiskt omdöme, men ignorerar verkligheten att ingen orkar gå runt och vara kritiskt omdömesfull varje vaken minut av varje dag. Och Glass är en film där folk ser oss i ögonen, pratar med oss. Orkar vi ifrågasätta?
Dessa är frågor som alltid drivit Shyamalan, men frågan är om inte Glass är hans mest tematiskt extroverta film. Det är en film som jag vill säga saknar hud. Shyamalan har alltid haft lyxen att kunna göra som han behagar – på gott och ont, och alldeles oavsett faktumet att många hånat honom för det – men även med det sagt så finns något oförställt över Glass. Det är en film som inte tänker göra sig till på något sätt.
Troligen har det att göra med ämnet. Det är en uppföljare på Unbreakable (2000), en film som gjordes när superhjältefilmer var i exil, gömde sig i väntan på bättre tider. Glass är istället gjord i en tid då superhjältefilmer regerar filmvärlden. Shyamalans nördiga kunskaper om serietidningar är uppenbarligen enorm, och jag tror han med denna film vill göra vad Marvel och DC aldrig bemödar sig med att göra – han vill fråga vad poängen är. Varför är superhjältar viktiga?
Det finns så mycket att beakta och beundra i Glass att jag länge kände att det var Shyamalans bästa film sedan The Village (såväl hans allra bästa som mest underskattade film) – ja, åtminstone till sista tredjedelen eller så, när saker börjar bli för krångliga även för Night.
Den uppenbara nackdelen med att vara kompromisslös och köra sitt eget race är förstås att man får snubbla över sina egna grenar, och jag tror det är vad som händer i slutet. Det är rikt på twistar och jag har inget emot dem, men de formella aspekterna sviker filmen. Finalen kommer med allmänt förvirrande logistik, rörig klippning och en speltid som rinner ut i sanden – alla karaktärer måste hinna med sina egna trådar och motivationer, varpå det slutar i en slags expositionell gyttjebrottning. Nästan alla Shyamalans filmer är både ojämna och jämntjocka, men Glass blir, på grund av alla saker som slutet vill övertyga oss om, särskilt plottrig och oöverskådlig.
Samtidigt, just därför, vet jag att filmen har stigar och snår jag ännu inte hittat. Jag har underskattat Shyamalan förut och ser på mitt omdöme som lite eventuellt och tillfälligt. Jag har alltid uppskattat att han är i sin egen bubbla och gör filmerna han vill göra, komplett med irriterande, omständliga berättartekniker och oförklarliga, ofta stenhårt ocoola money shots.
Kanske det är så vi bör se på kreativ frihet – som naturligt ojämn. Kanske krav på formella kvalitéer, konstens alla regler och en ”seriös” ”stil” bara är en slags industriell indoktrinering – när generella filmfans hånar Shyamalan påminns jag om amerikaner som dricker julmust med äcklade grimaser. Men det finns faktiskt fler läskeblasker än Coca-Cola liksom. Accepterar man det kan man också se att Glass är en fascinerande film – kanske inte bättre eller sämre än det gamla vanliga superhjälterafflet, men långt mer ambitiöst, säreget och relevant.
FREDRIK FYHR
2019 USA 129 min. färg/ARRIRAW (3.4K), DI 4K/2.39:1. R: M. Night Shyamalan. S: James McAvoy, Bruce Willis, Samuel L. Jackson, Anya Taylor-Joy, Sarah Paulson, Spencer Treat Clark, Charlayne Woodard, Luke Kirby, Adam David Thompson, M. Night Shyamalan, Shannon Destniy Ryan, Diana Silvers, Nina Wisner, Kyli Zion, Serge Didenko. Även framställd på 35mm.
Lämna ett svar