Glass Àr en film som handlar om skurkarna. Det Àr den första nyckeln
En av dem Àr doktor Glass sjÀlv (ej att förvÀxlas med vare sig Söderberg eller GB-gubben). Han spelas av Samuel L. Jackson och verkar inte röra sig sÄ mycket i sin rullstol, men kanske att han har en stor plan bakom sitt komastirr.
Han sitter inspĂ€rrad pĂ„ En Isolerad Plats – det Ă€r alltid En Isolerad Plats, för det Ă€r en film av M. Night Shyamalan. Oerhört nog börjar vi ute i stan – dĂ€r den ostoppbare David Dunn (Bruce Willis) slĂ„ss mot den ostoppbare Horden (James McAvoy). Men det dröjer inte lĂ€nge förrĂ€n de tvingas in i Shyamalans klaustrofobiska Plats igen. FörstĂ„s. Lite senare blir vi utlovade en final inne i stan, men lita inte pĂ„’t. Shyamalan Ă€r neurotiskt bunden till sin Plats och vĂ„gar inte gĂ„ lĂ„ngt bort frĂ„n den.
SĂ€rskilt inte i Glass, dĂ€r platsen Ă€r ett fĂ€ngelse lika mycket som det Ă€r ett laboratorium – de mest konkret isolerade Platser man kan tĂ€nka sig, varpĂ„Â Glass ocksĂ„ Ă€r Shyamalans kanske mest ohejdade och komplexa film hittills. Som sagt Ă€r det en film om skurkarna, ja men ska de inte vara inspĂ€rrade dĂ„? Ăr de inte dĂ€r de ska vara?
Problemet Àr att förestÄndaren inte Àr hjÀlten. FörestÄndaren Àr ju sÀllan det. Hon pÄminner mer om en galen vetenskapsman hÀr, och spelas av en kusligt storögd Sarah Paulson. I motivation som bara kan komma i en Shyamalanfilm sÀger hon sig arbeta med patienter som lider av vanförestÀllningen att de Àr superhjÀltar.
Hon försöker alltsĂ„ övertyga superhjĂ€ltarna om att de varken Ă€r super eller hjĂ€ltar – utan tvĂ€rtom skurkar. Horden heter egentligen Kevin och har dussintals olika personligheter, en av vilken Ă€r en övermĂ€nsklig best… om det inte bara Ă€r psykologiskt, förstĂ„s. David Dunn Ă€r hjĂ€lten som Ă€r sĂ„ pass berömd att… ja, ingen Ă€nnu gett honom ett ordentligt namn. Kanske han bara Ă€r en vigilant med storhetsvansinne.
Ellie Staple, som lĂ€karen heter, Ă€r hursomhelst skurk hon ocksĂ„ – eller kanske antagonist Ă€r det propra ordet i sammanhanget. Det finns inga hjĂ€ltar i den hĂ€r filmen; snarare Ă€r det en komplex studie i just antagonism. Ett antagonist Ă€r en fiende, en fiende attackerar, och frĂ„gan Ă€r hur strategierna ser ut.
Filmen heter Glass, vilket betyder att vĂ„r huvudperson Ă€r Glass sjĂ€lv – Jacksons rullstollsbundna kolli – men han introduceras inte förrĂ€n 25 minuter in, och det dröjer en timme innan han faktiskt gör nĂ„got. I en av mĂ„nga exempel pĂ„ komplex charm luras vi alltsĂ„ till att tro att Horden och Dunn Ă€r huvudpersonerna, eftersom vi börjar med dem. Men de Ă€r i sjĂ€lva verket biroller, och vi betraktar dem lika mycket som Glass gör.
Glass Ă€r ”the mastermind” sĂ„ vi kan nĂ€stan utgĂ„ ifrĂ„n att han har nĂ„gon slags ond plan – eller ond och ond. Han Ă€r kanske det nĂ€rmaste en hjĂ€lte vi kommer hĂ€r, i denna totalt upp- och nervĂ€nda och luppförstorade superhjĂ€ltefilm; hand i hand med psykande, futuristisk scenografi och ett spindelnĂ€tsliknande fotoarbete fungerar Glass sjĂ€lv som vad J.G. Ballard kallade för ”psykopaten som helgon”, den förlösande kraften som saknar moraliska eller etiska hinder för sin framfart. Ellie Staple, den strama doktorn, fungerar som denne persons största antagonist – centrismen, den relativistiska wishy washy-klassen, maktapparaten vars upplysta bubbelmĂ€nniskor i sin ”liberala” fanatism tror att de saknar ideologi, och vill att det riggade systemet ska fortsĂ€tta oförĂ€ndrat, oavsett om det darrar lĂ€ngst nere i elfenbetstornets fot.
HĂ€r nĂ„gonstans lyckas Shyamalan – om Ă€n pĂ„ ett vĂ€ldigt invecklat sĂ€tt – sĂ€tta tummen rakt pĂ„ det nervsystem som driver vĂ„r tids ideologiska nojjor och neuroser. Han lyckas ocksĂ„ sĂ€tta i ord – eller rĂ€ttare sagt i bild – hur lĂ€tt det Ă€r för mĂ€nniskor, pĂ„ gott och ont, att börja tro pĂ„ nĂ„got; det kan vara sjĂ€lvtro, det kan vara sekttro. MĂ€nniskor fĂ„r för sig saker som eld fĂ„r för sig bensin. VĂ„ra hjĂ€rnfort Ă€r bristfĂ€lliga. Vi vĂ€rderar kritiskt omdöme, men ignorerar verkligheten att ingen orkar gĂ„ runt och vara kritiskt omdömesfull varje vaken minut av varje dag. Och Glass Àr en film dĂ€r folk ser oss i ögonen, pratar med oss. Orkar vi ifrĂ„gasĂ€tta?
Dessa Ă€r frĂ„gor som alltid drivit Shyamalan, men frĂ„gan Ă€r om inte Glass Ă€r hans mest tematiskt extroverta film. Det Ă€r en film som jag vill sĂ€ga saknar hud. Shyamalan har alltid haft lyxen att kunna göra som han behagar – pĂ„ gott och ont, och alldeles oavsett faktumet att mĂ„nga hĂ„nat honom för det – men Ă€ven med det sagt sĂ„ finns nĂ„got oförstĂ€llt över Glass. Det Ă€r en film som inte tĂ€nker göra sig till pĂ„ nĂ„got sĂ€tt.
Troligen har det att göra med Ă€mnet. Det Ă€r en uppföljare pĂ„ Unbreakable (2000), en film som gjordes nĂ€r superhjĂ€ltefilmer var i exil, gömde sig i vĂ€ntan pĂ„ bĂ€ttre tider. Glass Àr istĂ€llet gjord i en tid dĂ„ superhjĂ€ltefilmer regerar filmvĂ€rlden. Shyamalans nördiga kunskaper om serietidningar Ă€r uppenbarligen enorm, och jag tror han med denna film vill göra vad Marvel och DC aldrig bemödar sig med att göra – han vill frĂ„ga vad poĂ€ngen Ă€r. Varför Ă€r superhjĂ€ltar viktiga?
Det finns sĂ„ mycket att beakta och beundra i Glass att jag lĂ€nge kĂ€nde att det var Shyamalans bĂ€sta film sedan The Village (sĂ„vĂ€l hans allra bĂ€sta som mest underskattade film) – ja, Ă„tminstone till sista tredjedelen eller sĂ„, nĂ€r saker börjar bli för krĂ„ngliga Ă€ven för Night.
Den uppenbara nackdelen med att vara kompromisslös och köra sitt eget race Ă€r förstĂ„s att man fĂ„r snubbla över sina egna grenar, och jag tror det Ă€r vad som hĂ€nder i slutet. Det Ă€r rikt pĂ„ twistar och jag har inget emot dem, men de formella aspekterna sviker filmen. Finalen kommer med allmĂ€nt förvirrande logistik, rörig klippning och en speltid som rinner ut i sanden – alla karaktĂ€rer mĂ„ste hinna med sina egna trĂ„dar och motivationer, varpĂ„ det slutar i en slags expositionell gyttjebrottning. NĂ€stan alla Shyamalans filmer Ă€r bĂ„de ojĂ€mna och jĂ€mntjocka, men Glass blir, pĂ„ grund av alla saker som slutet vill övertyga oss om, sĂ€rskilt plottrig och oöverskĂ„dlig.
Samtidigt, just dÀrför, vet jag att filmen har stigar och snÄr jag Ànnu inte hittat. Jag har underskattat Shyamalan förut och ser pÄ mitt omdöme som lite eventuellt och tillfÀlligt. Jag har alltid uppskattat att han Àr i sin egen bubbla och gör filmerna han vill göra, komplett med irriterande, omstÀndliga berÀttartekniker och oförklarliga, ofta stenhÄrt ocoola money shots.
Kanske det Ă€r sĂ„ vi bör se pĂ„ kreativ frihet – som naturligt ojĂ€mn. Kanske krav pĂ„ formella kvalitĂ©er, konstens alla regler och en ”seriös” ”stil” bara Ă€r en slags industriell indoktrinering – nĂ€r generella filmfans hĂ„nar Shyamalan pĂ„minns jag om amerikaner som dricker julmust med Ă€cklade grimaser. Men det finns faktiskt fler lĂ€skeblasker Ă€n Coca-Cola liksom. Accepterar man det kan man ocksĂ„ se att Glass Ă€r en fascinerande film – kanske inte bĂ€ttre eller sĂ€mre Ă€n det gamla vanliga superhjĂ€lterafflet, men lĂ„ngt mer ambitiöst, sĂ€reget och relevant.
FREDRIK FYHR
2019 USA 129 min. fĂ€rg/ARRIRAW (3.4K), DI 4K/2.39:1. R: M. Night Shyamalan. S: James McAvoy, Bruce Willis, Samuel L. Jackson, Anya Taylor-Joy, Sarah Paulson, Spencer Treat Clark, Charlayne Woodard, Luke Kirby, Adam David Thompson, M. Night Shyamalan, Shannon Destniy Ryan, Diana Silvers, Nina Wisner, Kyli Zion, Serge Didenko. Ăven framstĂ€lld pĂ„ 35mm.