Det är kärva saker, en tuff terräng att ta sig igenom, men Smärtan erbjuder en intressant ingångspunkt till att förstå, just, mänsklig smärta.
Filmen utspelar sig i det ockuperade Paris och handlar om en kvinna som väntar på att hennes man ska återvända – om han nu någonsin gör det – efter att ha blivit tillfångatagen av nazisterna. Hon kallar sig själv för en av de som väntar. En av de väntande kvinnorna, ”som alla kvinnor i alla tider väntat”.
Denna väntan, som pågår i år, är i sig själv en smärta. Det är en smärta som efterhand defragmenterar hela hennes varelse – hon klänger sig fast vid hoppet samtidigt som hon kuvar sig under förtvivlan. Hon har till sist svårt att säga vem hon väntar på, varför hon väntar, eller vem hon själv är, eller vad hennes lägenhet betyder.
Hon är också del av motståndsrörelsen, och medan staden fortfarande är ockuperad möter hon en Gestapo-officer (Benoît Magimel) som ger sken av att vilja uppvakta henne, även om de båda förstår att de är ute efter att fiska information av varandra. Hon utgår ifrån att officeraren vet allt om henne, och det är förmodligen inte långt ifrån sanningen. Detta är en berättelse om att vara under belägring. Inte bara som samhällsmedborgare och politisk varelse, utan också som en människa, och definitivt även som kvinna.
Filmen är byggd på Marguerite Duras halvt självbiografiska memoarer. I slutändan kämpar filmen med materialet, som vore det en boaorm slingrad runt dess hals. Intellektuellt sett är det ingen match. Filmen har inte alls lika mycket att komma med. Den försöker därför, oklokt, att tämja Duras djupa och mångfasetterade skrivande så att den skulle kunna fungera som en film, en film i enkel bemärkelse; trots en omständlig formell struktur så är denna film filosofiskt sett ganska enkel och emotionalistisk. Duras verk handlar om att vara människa i en historisk tid, med allt vad det innebär. Filmen handlar bara om en kvinna som lider kval.
Men även med stora bortfall och en egen, strömlinjeformad vision så blir filmen mer av en illustration av boken än en verklig adaption. Nästan varje ord vi hör huvudpersonen säga, särskilt i den slingrande berättarrösten, är för starkt för att filmen ska kunna hålla fast det. Duras’ ord har en separat autonomi, de existerar utanför filmen, blir kvar på boksidorna för vårt inre öga, och blir aldrig riktigt del av den visuella väven.
Ändå är Smärtan en intressant utmaning att ge sinnet och sinnena. Trots sin formella ängslan kan vi ändå se, känna och höra Marguerite, om än gestaltad av Mélanie Thierry – hon är inte ett dugg lik Duras, hon har överhuvudtaget ingen litterär utstrålning alls, men vi kan likväl uppleva hennes smärta som om den drabbade oss. I en film som hela tiden desorienterar åskådaren och på olika sätt begraver sina ledtrådar hittar den samtidigt ett sätt att gräva i vår maggrop. Där hittar den våra rädslor för våra egna psykologiska gränser och svagheter. Det är de rädslorna vi ser i Theirrys tårar.
Man kan alltså klaga på att boken var bättre igen – jaja – eller på att filmen tar en lång och omständlig väg för att komma till en plats som ligger alldeles i närheten. Men det är en film som lämnar en med känslan av att man sett någonting särskilt. Om en film lyckas skapa en upplevelse man känner att man inte haft förut så är den värd mycket beröm.
FREDRIK FYHR