Sagor åldras särskilt bra, även när dess storögdhet stelnar och dess sensmoraler förvrids i våra ögon. Jag tror även vuxna människor som öppnar en bilderbok av Elsa Beskow känner att de liksom upptäcker någonting – det finns något sakralt över de fläckfria bilderna, och om man väl sätter sig in i berättelserna kan de ge en nästan filosofisk utmaning. Barnuppfostran ser ju inte riktigt likadan ut då som nu – tack och lov, får man väl för det mesta lägga till.
Därmed inte sagt att det inte kan ha en särskild sorts magi, i brist på bättre ord. Det kan ha något att göra med viskleken som kan vara en sagas tillkomst – det tidigaste exemplet på en magisk blå fågel kanske kommer i en fransk folksaga från 1690-talet. Mer berömd är pjäsen ”Fågel blå” av nobelpristagaren Maurice Maeterlinck. Filmen från 1918 är en av många som gjorts efter den – senast 2011 i en svåråtkomlig belgisk version helt inspelad på togoles (jag hänvisar till Google).
Versionen från 1918 är troligen den bästa – sagofilmer från 1910-talet var ju nämligen, när de gjordes rätt, svårslagna. Det okomplicerade, direkt mottagliga visuella filmspråket förenklar berättelser så att de kan bli just så magiska som de måste. Detsamma kan sägas om de tintade negativen, och de knasiga specialeffekterna. Barnfilmen var en genre för sig på den här tiden, besläktad med vad vi idag kanske skulle kalla för folkskoleteatrar för barn, och innehöll nästan alltid minst en vuxen människa utklädd till ett djur.
På 1910-talet filmatiserade L. Frank Baum flera av sina Oz-böcker, med relativ framgång – ändå är det Fågel blå, regisserad i USA av fransmannen Maurice Tourneur, som helt klart mest föranleder Trollkarlen från Oz (1939). Här har vi scenariot med barnet som förs från den fattiga, tråkiga världen till ett magiskt land, tillsammans med flera magiska figurer, spelade av vuxna människor, på ett magiskt uppdrag som kan ta dem hem och bryta illusionen.
I Fågel blå är de syskon och heter Tytyl och Mytyl. De lever ett ansatt fattiglappsliv tillsammans en hårt kämpande mamma, som inte behandlar dem speciellt bra, och en häxliknande granne som behandlar dem ännu värre. Grannen har en dotter som tydligen är dödligt sjuk. På andra sidan gatan finns ett stort hus där de rika barnen har fest om kvällarna. Roligare än så är inte livets hårda skola.
Innan Tytyl och Mytyl förs iväg på sitt äventyr planteras förstås ett par sedelärande plot points. Grannen vill ha barnens blå fågel till sin sjuka dotter, för hon anser att blå fåglar för med sig tur. Därefter får de skäll av sin mamma som vill att de ska ta hand om halsduken deras mormor gjort åt dem, varpå barnen hånar deras mamma eftersom hon tror att ”saker har en själ”.
Äventyret börjar när ett par änglar anländer till barnen på natten och tar med dem till en annan värld med uppdraget att finna den magiska blå fågeln (en av dem ser mystisk lik ut den där läskiga grannen). De får en magisk hjälm med vilken de kan se ”sakers rätta natur” – brödet förvandlats till en frejdig brödgubbe, sockerbehållaren förvandlas till en flambojant sockerman, katten och hunden förvandlas till ett par käbblande, tja, män-utklädda-till-hund-och-katt.
Allt möjligt visar sig faktiskt ha en själ – medan de döda tingen manifesteras som män så förvandlas levande saker, som vinden och ljuset, till kvinnliga figurer; var och en får dra sina egna slutsatser.
Mycket mer om berättelsen finns inte att säga, för Fågel blå bär på den där episodiska kvalitén som filmer från 1910-talet fortfarande kunde ha – många finner det frustrerande, men jag tycker det är en otrolig befrielse. Tytyl och Mytyls äventyr går genom ett par olika platser i den fantastiska världen – nattens palats, där nattkvinnan har hemliga rum (ett som är fullt av läskiga spöken!), och glädjens palats, där fryntliga människor förnöjer sig med vin och dans.
Dessa världar bär på faror och frestelser som förstås kommer med duktiga pekpinnar – ljusets palats är till exempel full av figurer som Lyxen-att-vara-rik och hans son Lyxen-att-äga-mark. Då ska vi inte ens nämna Lyxen-att-dricka-när-du-inte-är-törstig och Tillfredsställd-fåfänga – ja, alla de här är figurer, förresten.
Fler platser finns – mest iögonfallande är kanske framtidens kungarike, där Tytyl och Mytyl träffar hundratals barn som leker med varandra. Dessa barn är ännu inte är födda, men är liksom ”beställda” – de träffar till och med en pojke som påstår att han är deras framtida syskon, och han ber dem hälsa mamma att han är redo att födas på den dag hon tänker sig. (I förbifarten kan jag nämna att sekvensen inte så lite påminner om auteurathon-aktuella Lois Webers Where Are My Children?, en mer problematisk film som skildrar ett liknande ”kungarike” men för att kommentera om abort).
Liksom i en film som den italienska Dantes inferno (1911) har inte Fågel blå någon traditionell intrigkurva eller några utvecklade karaktärer – det du ser är vad du får, och vi rör oss genom dessa världar som om vi har hela dagen på oss. När det begav sig lär detta också ha varit en helt legitim typ av adaption – sagoböcker såg ju i allmänhet ut precis som Fågel blå. Upptäckarlustan är central, och nyfikenheten på vad man kan upptäcka, och kanske lista ut att någon försöker lära en, är vad som driver hela berättelsens engagemang (teoretiskt sett).
Det här var inga konstigheter för Tourneur, en filmskapare stöpt i den tidiga stumfilmen som gjorde fundamentalt visuella filmer som hellre skapade bildskön textur och mystisk magisk verklighet än vad han stannade för länge i saker som handling och intrig – han insåg, liksom många på den här tiden, att film bar på en styrka som gick bortom det narrativa.
Sagofilmen passade honom särskilt utmärkt, eftersom den gav honom rum att måla hela canvasen – det som tveklöst gör Fågel blå sevärd är just de fantastiska bilderna han skapar, somliga helt ofattbara; från de där rika grannarna i den tråkiga vanliga världen (som Tourneur skildrar som ett skuggspel) till de väldiga miljöerna (somliga stora landskap, andra bara väldigt detaljerade bakgrunder), de fantastiska specialeffekterna (betänk denna enkla glädje i att se någon flyga iväg – när det görs 1918 tror man nästan att de flyger på riktigt) och de vackra titelkorten. Inget lämnas till slumpen i den här filmen.
Det är förstås ingen överraskning att barnen i slutet vaknar igen, som om allt bara var en dröm – det verkar vara den gamla sagans ständigt återkommande, något grymma, avtal att aldrig låta sagan vara på riktigt (minns den något deprimerande gravstenen i slutet på Bröderna Lejonhjärta till exempel).
Tourneur annonserar det tidigt, genom att låta de magiska figurerna oroa sig för att de kommer försvinna när barnen väl hittar den blå fågeln. Ännu mer konkret är han när han låter barnens föräldrar konstatera att de ligger och sover, samtidigt som vi ser dem flyga iväg i Peter Pan-stuk mot någon hemlig glugg i himlen.
Däremot har filmen, intressant nog, en annan värme när barnen vaknar i slutet. Modern verkar plötsligt inte lika sniken längre, grannens dotter är frisk och livet verkar inte lika hårt. Kanske är det den blå fågeln som, trots allt, skänkt lycka i hushållet. I slutet vänder sig Tytyl och Mytyl rakt mot publiken och ber barnen i publiken själva gå hem och leta efter sin egen blå fågel – för den blå fågeln hittas vanligen i hemmet! – men de får komma ihåg att inte säga det högt om de hittar den.
Det är filmer som Fågel blå som gör mig så fascinerad av 1910-talet. Detta var inte en komplicerad film när det begav sig, men man måste verkligen vrida om huvudet några varv för att närma sig den idag. Här pratar folk med publiken, det finns ingen riktig intrig, allt är på låtsas och liksom hela tiden självmedvetet – och ändå så magiskt, och eskapistiskt på ett helt annat sätt än moderna filmer någonsin skulle kunna vara.
Filmer som Fågel blå ruckar på vår känsla av verkligheten i det att den leker med det subjektiva perspektivet – barnen i filmen är å ena sidan skådespelare, och filmen annonserar det till någon mån. Samtidigt är de verkligen Tytyl och Mytyl, till den mån vi kan inbilla oss att de är det. De far iväg till ett magiskt land, men de ligger även och sover – allt tycks ha varit en dröm i slutet, men det går inte att vara helt säker.
FREDRIK FYHR
Fågel blå är del av 2018 års retrospektivserie.
Ett svar på ”Fågel blå (1918)”