Allt du önskar kan du få

Allt du önskar kan du få – som har den mycket mindre outhärdliga originaltiteln The Place – är en dåligt genomtänkt, effektsökande fantasi som är lika tråkig som den är fantasilös. Hela filmen utspelar sig på ett kafé, vid namn The Place, där det sitter en mystisk man med en mystisk bok. Folk kommer och går till denne kosmiska gudfader, som tydligen kan få alla ens önskningar att gå i uppfyllelse. Avgiften är ett dåd – kidnappa ett barn, misshandla någon, bli gravid, våldta en nunna. Mephisto, liksom. Inget i livet är gratis.

Den här gamla pitchen kan ju vara intressant att damma av ibland men regissören och manusförfattaren Paolo Genovese behandlar den som om han alldeles nyss kom på den alldeles själv. Allt du önskar… bär på en nästan barnslig upphetsning, som blir mer och mer frustrerande ju tydligare det blir att den inte är förtjänad, eller har några underlag. Det påminner om, få se, vad var det nu… jo! Vad döljer du för mig, Genoveses förra film, som också kom med en fantastiskt ofantastisk svensk titel. Det var en film om vänner med hemligheter, men vi visste inte hur de kände varandra eller varför hemligheterna var hemliga. Det är pitch-för-pitchens-skull-film, och pretentiöst i ordets verkliga bemärkelse.

Vad döljer du för mig hade en hel del strukturella problem men det är som att Genovese inte var nöjd och bara behövde göra en ännu mindre sammanhängande film. Allt du önskar… är, liksom alla filmröror, en film utan några som helst regler eller ramverk. Ska vi förstå det som en modern saga eller någon slags urban fantasy? Vad ska vi undra över, rent logiskt, och vad ska vi låta passera?

Ett utmärkt exempel är platsen, The Place – det är frestande att tro att det var resultatet av manusets första brainstorming. ”Vad ska vi kalla platsen? Vad sägs om… Platsen!” – Mannen sitter vid exakt samma bord dygnet runt, tydligen. Går han någonsin hem? Kan vi förutsätta att stället är nattöppet? Nä, för ett par scener visar att stolar står på bordet och att det är stängningsdags. Är det därför han lyckas hålla någon slags hygien intakt? Men vart bor han? Hur lever han? Kan han kontrollera tid och rum? Är han osynlig?

Om filmen hade varit bättre hade dessa frågor inte varit problem utan symptom på en intressant film. Här är det bara symptom på lättja. Allt du önskar… är en film som helst vill anstränga sig så lite som möjligt, och sedan i slutet hitta på en ”twist” som skulle ge den alibi. Det är faktiskt rent ut sagt fusk.

Mannen har som sagt en bok. Klienter, eller vad man ska kalla det, kommer till honom med en önskan – han tittar i sin magiska bok och så står det vad de behöver göra. (De får förstås inte titta själva, för då skulle Genoveses tunna fantasi kortslutas). Det finns ingen större mål eller mening med sakerna som människorna måste göra, även om det ibland verkar kontraproduktivt; en man ska kidnappa ett barn, en annan man ska skydda samma barn. Jahaja. En person ska detonera en bomb på en offentlig plats. Ingen ska däremot hitta en bomb. Jag vet inte. Djävulens vägar äro ologiska.

Synd bara att det inte är en vidare logisk idé. Manuset är faktiskt en närapå fascinerande uppvisning i ”inte-nudda-mark” för Genovese måste undvika så många logiska frågor – alltid genom att låtsas att de inte är där – att det blir som en studie i hur man inte genomför en filmidé. Inget hopp finns heller hos de erbarmligt gestaltade karaktärerna, som alla är vandrande exempel på de mest färglösa och fantasilösa klyschor du kan hitta; de är så gamla, faktiskt, att de sveper förbi de flesta av det moderna samhällets verkligheter. Ta nunnan som behöver bli gravid för att ”möta gud”. Insemination är tydligen ett främmande koncept för dessa italienare. Jämförbart dammig är bimbon som ”vill bli sötare” så att hennes älskare ”ska älska henne” (han är naturligtvis gift med en annan). Fastän mannen vid bordet är någon slags stoisk I Only Work Here-byråkrat så måste han ändå fråga om hon verkligen är helt slut i huvudet eller. Typiskt kvinnor, liksom, dessa nunnor eller slampor. Ingen av dem är nåt att ha, förväntas vi kanske tänka.

Den sunkiga porrtidningsvärldsbilden är visserligen, kanske, det minsta av filmens problem – ändå måste man nämna den mystiska kvinnan som arbetar på The Place. Hon har det suspekta namnet Angela och visar outgrundligt intresse för den mystiska mannen vid bordet. Om hon har någon minut över från kassan eller skurtrasan så måste hon bara komma över med glas vin och sin sävligt charmanta personlighet, eftersom han ”fascinerar” henne, och kan han inte berätta mer om sitt liv. Jag minns sådana luddigt romantiska Mystisk Kvinna Uppstår Från Ingenstans Och Är Intresserad av Mi- Förlåt Den Manliga Huvudpersonen från trånande tonårsdagar och precis som i porrfilmer – för det här är på många sätt en slags porrfilm – så ska ”känslorna” släta över alla tänkbara frågor.

Ett bra exempel är när mannen en kväll ber om kaffe.

”Du har haft sex stycken redan. Tror du inte att du fått nog?”

”Har du räknat?”

Eh, tja, hon jobbar där, så det kan ju finnas en nota eller så? Men, återigen, vem vet om den här filmen utspelar sig i någon slags verklighet eller någon slags dröm. Filmen öppnar dörren vidöppen för logiska frågor, och är det inte manusets brist på finess så är det regin som misslyckas med att göra dem till något annat än logikluckor. Ser vi en man sitta vid ett bord på samma plats så har vi rätt att förvänta oss åtminstone någon slags ledtråd till hur det kommer sig. Inte förrän filmens sista scen måste Genovese ge allt någon slags kontext – han gör det i en twist som är helt obegriplig och motsägelsefull, men likväl irriterande förutsägbar. För… såklart hänger det inte ihop. Varför ska något hänga ihop. Bu kan lika gärna bli bä.

Den banala bristen på genomtänkta idéer sträcker sig som sagt också till de klichétyngda figurerna och deras knäskålsreaktiva uppdrag – den gamla tanten ska plantera bomben, den duktige arbetaren ska kidnappa barnet, den ruffiga bad boy-killen ska återförenas med sin far, polisen ska dölja ett brott. Vi vet inte varför de alla kommer till mysteriemannen eller vad som gör att de säger nej eller ja till honom – inte heller om han själv har någon åsikt om det (trots att Genovese verkar vilja skapa någon slags outvecklad melankoli hos figuren, som istället mest ser uttråkad ut) eller vad något spelar för roll.

Jag måste undra vart Genovese tror att spänningen ska komma från. Den mystiske mannen har inget ursprung, ingen kontext, och karaktärerna har inte personlighet nog att ge situationen någon dramatisk verkan. Varför skulle inte en gammal tant kunna placera en bomb för att få tillbaka sin dödssjuke man? För att hon är gammal? Till synes helt normala människor är just de som kidnappar barn. När ska de förresten göra de här sakerna? Om en vecka? Nästa år? En tidsfrist hade kanske inte skadat? (Men då hade förstås Genovese behövt närma sig det där nesligt oundvikliga faktumet att filmen behöver kontext).

Ett återkommande alibi är att den mystiske mannen lockar fram människornas ”dåliga sida” – varför måste han i så fall utpressa dem? Vart är den här ”dåliga sidan” som får dem att göra de här sakerna? Han måste hela tiden påpeka att de gör sina dåd för sig själva och inte för honom, men det är ju lätt att säga för den magiska utpressaren som existerar i en praktiskt odefinierad sits. Men som om det vore nog att bara säga en sådan sak så förklarar aldrig filmen vad han menar, det är bara en tom kliché bland alla andra.

Tekniskt sett är inte Genovese en obegåvad regissör. Visuellt sett ser filmen bra ut, även om det inte finns så mycket att se i den. Han kan regissera skådespelare så att han får dem att göra vad han vill. Problemet är att han inte genomför idéerna han faktiskt har, dels i en för anonym gestaltning men främst i manuset som helt enkelt är – krasst uttryckt – dumt. Det speglar alltför väl filmens grandiosa ton, där dåligt skrivna mähän sitter och reagerar storögt åt någon stor uppenbarelse, som egentligen inte är något alls.

FREDRIK FYHR

ALLT DU ÖNSKAR KAN DU FÅ

The Place. 2017 Italien 105 film. digital färgfilm – codex. DCP. 2.35:1. Regi: Paolo Genovese. Manus: Paolo Genovese, Isabella Aguilar. Producent: Marco Belardi. Huvudsakliga skådespelare: Valerio Mastandrea, Marco Giallini, Alessandro Borghi, Silvio Muccino, Alba Rohrwacher, Vittoria Puccini, Sabrina Ferilli, Silvia D’Amico, Rocco Papaleo, Giulia LAzzarini, Vinicio Marchioni, Andrea Iaia. Foto: Fabrizio Lucci. Klippning: Consuelo Catucci. Musik: Maurizio Filardo. Scenografi och kostym: Chiara Balducci. Produktionsbolag: Medusa Film, Lotus Productions, Leone Film Group, Tornante Company. Svensk distributör: Studio S (DCP, 2018). Kategori: Bred high concept-melodram, inhemsk produktion, diverse företag/aktörer, teatral/scenisk utformning (enrummare). Genre: Drama, melodram, typ av panorama, inslag av fantasy/magisk realism. Struktur: 3/5. Stil: EMS. Premiär: 9 november 2017. Svensk premiär: 11 maj 2018.

Omdöme: Pretentiös och effektsökande high concept-film centrerad kring en underutvecklad och oförklarad idé som saknar både genomtänkt tematik och en sammanhängande kontext. Filmens brist på idé är faktiskt så stor att hela filmen rent strukturellt handlar om att komma ifrån alla frågetecken – det tomma och klichébyggda manuset (inklusive scenarion, dialoger och karaktärsgestaltningar) är till noll hjälp. Ett tekniskt OK hantverk och professionella skådespelare fungerar som ett slags lim, men räddar inte filmens grundläggande fel.