Jag ville inte se den här filmen. Förmodligen behöver jag inte förklara varför. Jag visste på förhand att det skulle vara ett elddop. Förhandssnacket från Berlinale talade om 72 minuter ren terror och en dödstyst publik. Jag tänkte att även om filmen skulle vara bra så vill jag inte utsätta mig för den – jag tänkte på ett par olika filmer jag recenserat i mitt liv, som Svart venus, som United 93. Filmer jag beundrat och lovordat, men vet att jag knappast lär se igen. Mitt i allt kunde jag förstå att detta var något positivt – att det går att göra filmer idag som känns så mycket, redan på förhand. Filmer som ger motstånd, som inte kan ignoreras. Men ändå. Jag ville ville ville inte inte inte. Då måste man, förstås, se den. Annat vore ett inre svek, som att hålla för ögonen på barnet som är en själv.
Så, jag såg filmen, och den var inte så hemsk som jag trodde att den skulle vara. Men tro inte att jag säger det lättviktigt – filmen är otroligt intensiv och omskakande, bland annat just för att relativt lite våld syns i bild. Men ingenting i den är, eller skulle någonsin kunna vara, lika hemskt som skriken från överlevarna i det autentiska arkivmaterialet. Utøya 22 juli är, titeln till trots, fiktion. Eftertexterna lämnar oss med en hälsning från regissören som är noga med att påpeka det – med det något kryptiska tillägget att filmen är ”baserad på en sanning. Det kan finnas flera.”
Medan jag såg filmen gick det också upp för mig att det finns något väldigt sunt i den. Det känns nästan som en naturlig reaktion – först händer något tragiskt, sedan bearbetar vi det genom att göra en film om det. Det verkar vara en primalkänning, och jag tror nu inte att något kan hända som är för hemskt för att filmatiseras.
En annan nåd jag fann i filmen var att den inte heller var lika bra som jag trodde att den skulle vara. Bara att jag kunde konstatera det var trösterikt – detta är bara en film, och liksom alla filmer så fungerar inte allt i den helt perfekt. Inte heller är det självklart varför den gjorts. Det finns de som upprörts över filmen, och menat på att den gör spänningsunderhållning av en verklig tragedi, under täckmanteln av aktualitet. Jag tycker inte att de har fel. Lärde jag mig något om den här händelsen som jag inte redan visste? Nej. Gav den mig en rimlig känsla av hur upplevelsen måste ha varit? Nej, för jag inser att den måste ha varit tusen gånger värre. Det jag reagerade på så starkt under filmens gång – och det jag tror att de flesta gör när de ser den – är att den helt enkelt är väldigt spännande. Fasansfull, ja, och förvriden av dess verkliga händelser, men i grund och botten en spänningsfilm.
Så jag gick in med tanken ”jag vill inte se den här filmen” och jag kom ut med tanken ”jag gissade hur den skulle sluta”. Det var den sista tanke jag trodde att jag skulle ha, och det låter inte klokt när jag säger det, men det var så.
Om filmen i sig finns det egentligen inte så mycket att säga. Formellt sett är den mycket bra. Bortsett från en kort prolog som visar oss övervakningsfoto över bombdådet i riksdagskansliet – som på ett smart och tydligt sätt poängterar skillnaden mellan fiktion och verklighet – har regissören Erik Poppe valt att filma Utøya i en enda lång tagning, vilken varar lika länge som attentatet, 72 minuter, och vad jag ska förstå hör vi lika många skott som avfyrades. Personen vi följer heter Kaja (Andra Berntzen). Hon är arton år. När kaoset bryter ut försöker hon hitta sin lillasyster.
Liksom i alla entagningsfilmer – Victoria och Skönheten och odjuren kan nämnas här – kan den som vill notera att vi tittar på ett filmat rollspel, där vi löper mellan olika situationer som på olika sätt riggats i förhand. En skillnad är att fotot i Utøya är totalt anonymt och sakligt – ibland är den handhållna stilen så konsekvent att kameran måste jogga ikapp skådespelarna, eller rentav huka ner i marken själv.
Skådespelarna är också unisont utmärkta – det vet jag, om inget annat, för att jag känner igen dem. De tillhör min generation, mer eller mindre. Lägret på Utøya ser ut som festivaler jag varit på. Figurerna diskuterar saker vi diskuterat – terrordåd, till exempel. Det finns knappt en enda sekund i filmen då jag inte trodde, på någon kognitiv nivå, att jag tittade på riktiga människor som utsattes för ett riktigt terrordåd. Det är en kliché att säga ”det hade lika gärna hade kunnat vara jag” men jag vet ingen film som känns mer angelägen eller viktig att säga det om.
Allt ser alltså högst verklighetstroget ut, och känslan av filmen är pulshöjande, ibland intill vidrighetens gräns. Samtidigt är det överraskande hur mycket film filmen är. Den följer helt cinematiska traditioner – särskilt filmens dialoger är av slaget vi hört i många andra. Det är oväntat, när allt ser så verkligt ut, att höra figurer säga saker som ”Var han… du vet…” och ”Vad skulle du göra om du var hemma?” – liksom filmen har en huvudperson med ett mål har filmen en intrig med en ark, och den organiserar det den vill ha sagt lika pragmatiskt som vilken annan film som helst. Här finns, praktiskt taget, vad jag brukar kalla för marshmallowscenen, när karaktärer får en osannolik lugn stund att ”prata känslor” med varandra. Filmen ska vara inspirerad av verkliga vittnesmål, men i dessa stunder känns det svårt att förstå.
Klichéerna förtar filmens effekt, särskilt om de går upp för en, men jag vill vara noga med att poängtera att jag inte direkt klandrar filmen för det. Snarare ser jag Utøya 22 juli som en framtida filmvetenskaplig skolboksklassiker, för det mest fascinerande med den är just att det är en film. Publiken, särskilt vi i Skandinavien, ser på den väl medvetna om hur den kopplar till verkliga händelser, och jag tror att det därför är särskilt lätt att just här och nu dras med i dess etos. Men en närmare titt visar att den delar släktskap med Hollywoods katastroffilmer, skräckfilmer och krigsfilmer. Det märks å ena sidan i manuset, som använder alla bekanta traditioner den kan för att bjuda in publiken. Å andra sidan är det också så vi läser film, genom att läsa av traditioner vi känner igen, och filmen vet om det.
Mest av allt tror jag därför att den här filmen kommer att gå till historieböckerna som en konversationsstartare. Offren på Utøya har redan vår sorg, och behöver egentligen ingen film. Däremot kanske filmkonsten behöver Utøya, och filmen får oss att fråga varför filmer ens görs, och vad för nytta vi har av dem, hur vi reagerar på hemskheter i bild och vad det egentligen är vi reagerar på, och varför. Vissa kommer att avvisa den, och konstatera att film inte spelar så stor roll i deras liv. Andra kommer att söka sig till den, för de vet vad som hänt, men de behöver berättelsen.
FREDRIK FYHR
UTØYA 22. JULI
2018 Norge 90 min. färgfilm codex (DCP) 1.85:1. Regi: Erik Poppe. Manus: Anna Bache-Wiig, Siv Rajendram Eliassen. Producent: Finn Gjerdrum, Stein B. Kvae. Huvudsakliga skådespelare: Andrea Berntzen, Aleksander Holmen, Brede Fristad, Elli Rhiannon Müller Osbourne, Sorosh Sadat, Ada Eida, Ingeborg Enes, Jenny Svennevig. Foto: Martin Otterbeck. Klippning: Einar Egeland. Musik: Wolfgang Plagge. Scenografi: Harald Egede-Nissen. Kostym: Rikke Simonsen. Produktionsbolag: Paradox Film 7, med div samarbetsblag, bl.a SVT, NRK & YLE samt support från bl.a MEDIA Programme of the European Union, Nordisk Film- & TV-Fond och Norsk Filminstitutt. Svensk distributör: Nordisk Film. Kategori: Indieproduktion, auteurprojekt, arthouse, samproduktion/finansiering mellan företag och länder med fondstöd o dyl. Genre: Drama, metafilm, akut verklighetsbaserad, modern historia, typ av katastroffilm. Stil: Entagningsfilm i realtid med handhållen kamera, kategorisk cinema varite med ad hoc-kompositioner. Premiär: 19 februari 2018 (Berlinale). Svensk premiär: 11 maj 2018.
Omdöme: Närgången och intensiv skildring av den verkliga händelsen, iscensatt som ett mycket trovärdigt rollspel filmat i realtid. Visuellt sett mycket drabbande, även om de narrativa principerna och ett till någon mån konventionellt manus förtar närvaron i realismen och gör filmen till kategorisk spänningsunderhållning; detta är på samma gång filmens brist som elementet som gör den fascinerande.
4 svar på ”Utøya 22 juli”