Speed Racer (2008)

Speed Racer är Wachowskisyskonens bästa film. Jag säger det utan att gå in vidare på vad jag tycker om The Matrix – mer om det nästa år – och särskilt med deras senare filmer i åtanke. Jag vet inte vilka filmskapare jag ska jämföra med, nämligen, vad gäller vision i kombination med oförmåga att hantera den. Jag skulle förmodligen betrakta mig själv som globalist, om jag var tvungen, så jag hyser inget annat än beundran för deras vision om ett universum där allt och alla är på samma våglängd, ansikten och kroppsformer utbytbara, kulturen en ständigt pågående mänsklighetens metamorfos, kärlek bortom alla system och ordningar. Problemet är att denna vision står oformulerad i deras filmer, de verkar inte ha mycket att säga om den och den står sällan i kontrast till något annat. Det enda de egentligen gör med sin vision är att uttrycka den – hit, dit, högt, lågt, överallt. Det gör att deras senare filmer blivit cinematisk pannkakssmet – först i den blytunga och helt kontraproduktiva Cloud Atlas (2012), sedan i den chockerande dåliga, och obegripliga, skitstormen Jupiter Ascending (2015).

Speed Racer är deras bästa film, eftersom den är vad deras vision i grund och botten är – ytlig. Det är inget fel med det. Allt måste inte ha tyngd, eller vara ”episkt”. Försöker man göra något djupt och mångfasetterat av en idé som inte är djup eller mångfasetterad så måste man fuska med emotionalistiska grepp – sentimental musik, pompös dialog, trillande tårar på äppelkinder, allt sånt som inte har att göra med tankeprocesser eller idéer, men som kan skapa föreställningen av att man sitter och tittar på något djupt. Den senaste Avengers-filmen är ett utmärkt exempel på en sådan här ”pseudotematisk” film – många har fått för sig att skurken Thanos har agens och motivation, bara för att manuset ger honom lite sentimental dialog. Men det finns ingen poäng med det han gör, och ingenting som händer i filmen har att göra med något som sägs eller tänks i den. Allt är bara, ni vet, ”vibes”. Känslan av något större. En illusion.

Cloud Atlas och Jupiter Ascending har tagit den här pseudotematiska stilen till grandiosa höjder som jag hoppas aldrig överträffas – lika oändligt ambitiösa som Wachowskisyskones idéer är, lika monumentalt banala är filmerna. Men de är bara banala på grund av anspråket – skulle man ta ner dem på jorden, skulle de vara menlösa godnattsagor eller barnfilmer, något som passar ihop med den oinskränkbara glädje som bor i deras budskap, då skulle vi plötsligt ha en film som i sin storögda naivitet också blir gripande, just för att den är sann. Den behöver inte bevisa sig själv med svulst – svulst fungerar inte om det inte finns riktiga muskler där. Det räcker med att filmen själv vet vad den tror. Resten kan vara hur fånigt som helst.

Speed Racer är naiv, gräll, barnslig, fånig, helt omöjlig att missta för något annat än fantasi. Men det betyder inte att värdena den representerar är meningslösa. Tio år efter premiären framstår den som en opretentiös frisk fläkt av rimlighet i en post-9/11-tid som var präglad av ett fetischerat allvar – 2008 var inte minst året för Iron Man och The Dark Knight, filmer vars (pseudo)seriösa stil verkade vara exakt vad stora delar av biopubliken ansåg kändes rätt och rimligt. Det var för den delen den typ av film som Wachowskisystrarna (som då kallades bröder) kanske förväntades göra, eftersom den var en okomplicerad förlängning av den humorbefriade och glädjelösa sunkstilen i The Matrix.

Det gick inte hem – många reagerade med avsky mot Speed Racer, och kritiker sågade den. Detta tycks vara ödet för lite annorlunda filmer. Kritiker tenderar att såga saker som kommer från ingenstans och inte går att jämföra med något annat – filmen är radikalt gräll, och att vara i den är som att ta LSD och ramla ner i ett flipperspel, dessutom var den byggd på en japansk animeserie som de flesta kritiker förmodligen aldrig hört talas om, och inte sjutton fanns det någon aktuell het kontext att koppla det till heller. Nä, det som inte går att identifiera eller katalogisera är för svårt att bilda en uppfattning om. Wachowskifans hatade filmen för dess barnslighet och dess allomfattande användning av greenscreens. Filmer ska ju vara balla och coola och sånt.

Med det sagt ska jag förstås villigt erkänna att Speed Racer är en otroligt utmattande och på många sätt jobbig film. De effekter som Wachowskisyskonen använder sig av går inte bara i ett spräckligt färgschema, de använder CGI för att skapa helt nya former av kontinuitetsklippning och montage, vilket gör att vi ofta upplever att vi tittar på figurer instängda i ett Teletubbies-liknande hav av färg och form. Det hela är skoningslöst lattjo, och filmen kan anklagas för att försvinna in i en mototon raksträcka av visuella utropstecken och effekter-som-filmberättande, inte olikt drogrusepos som Fear and Loathing in Las Vegas (1998) eller Enter the Void (2010). Jag misstänker också att den lever upp till sin anime-förlaga till 125 000 procent.

Men att vilja skjuta ifrån sig något främmande är inte samma sak som att det inte fungerar. Speed Racer hade onekligen varit outhärdlig om den handlat om riktiga människor i någon slags realistiskt präglad intrig. Men nu är Speed Racer en fantasi, och dess tvådimensionella figurer och enkelspåriga intrig passar ihop perfekt med den excentriska stilen, som gör att vi tittar på något som existerar utanför all verklighet, eller på ett konstant platt popaffischlandskap, en typ av ständigt pågående symbolism. Wachowskisyskonen har kontroll över minsta millimeter av vad vi än har i bild, och om inget annat måste man beundra hur perfekt genomtänkt deras visuella kompositioner är – inte bara hjälper de berätta intrigen på sätt som egentligen är väldigt sofistikerade och nyskapande, de korsar också japanska och amerikanska berättartraditioner för att få till vad deras senare filmer hela tiden försökte och misslyckades med; en logisk harmoni. En väldigt högljudd och skrikig harmoni, kanske, men ändå.

Jag har väntat med att skriva om filmens handling, dels för att den inte är mycket att orda om och dels för att här kunna koppla det till Wachowskisystrarnas tematik. Huvudpersonen inte bara är en ”speed racer” han heter Speed Racer – substantivet (racer) som signalerar verbet (vad han gör) som blir adjektivet som förklarar hur han är, i det att det är hans namn (och namn är ju substantiv). Hur man än vrider och vänder på ordförståelsen går allt ihop. Han är vad han gör och hur han gör det i ett och samma begrepp: Speed Racer.

Intrigen följer en klassisk formula (no pun intended) – Speed Racer är vår unge hjälte, en racerfantast som kommer från en hängiven sportfamilj som supportar hans karriär som förare och hans tech (i det här fallet hans specialdesignade bil Mach 5). Via racingen är han också en slags superhjälte som sätter p för bovar – den mystiska närvaron Racer X kan han dock inte sätta fingret på. Han har en sedan länge förlorad bror vid namn Rex, och jag skulle kunna skriva att det räcker så vad gäller ledtrådar… men Speed Racer är hela tiden överraskande där man tror att den ska vara förutsägbar.

Under den 360-gradiga galenskap som är Speed Racers visuella effekter och vitknogade racing-extravaganzor finns nämligen en seriös avvägning gjord av Wachowskisystrarna – den syns särskilt klart i skådespelarna, som befolkar CGI-landskapen genom att själva spela sina roller som karikatyrer… men de spelar aldrig över, de ser inte självmedvetet ner på produktionen de är med i, de beter sig inte som om de är på en firmafest där de inte längre behöver bry sig om vad de håller på med. Flera av dem tycks vara valda eftersom de redan från början liknar seriefigurer, eller för att de haft någon form av erfarenhet från seriefilmer – John Goodman, som spelar Speed Racers pappa, hade spelat Fred Flinta, så han kan hitta de höga tonerna på registret; men han glömmer aldrig att grunda figuren i något verkligt och kännbart, eftersom detta är en ocynisk film som tror på de familjebudskap den bär på. Christina Ricci hade spelat Wednesday i Familjen Addams-filmerna på 90-talet, och här spelar hon den halvkriminella Trixie, vars namn säger allt; Ricci kan konsten att underspela, och hon använder den till fullo här. Susan Sarandon spelar Speed Racers mamma och hon är utmärkt eftersom hon är Susan Sarandon, i sig en vandrande symbol för det mesta i Hollywood som kan kallas för progressivt.