Jag har aldrig riktigt köpt klyschan om att ”less is more”. Gabriela Pichler är ett bra exempel. Det finns så många idéer i hennes nya film Amatörer, den kastar sig genom så många olika ytterligheter och blandar så många olika grepp, att det skulle låta som en dålig idé om man försökte förklara filmen i en manuskurs.
Allra mest konkret förklarat handlar den om två tjejer i en småstad som gör en film. Resten är omständigheter. I hjärtat handlar den om två saker – behovet av att få uttrycka sig, och behovet av att finna sig själv i det som uttrycks.
Staden är Laholm, en av Sveriges många små bruksorter vars kommuner gör allt för att staden inte ska förvandlas till en övergiven sov- eller spökstad. Första intrycket är som om Quentin Tarantino gjort en gonzo-dokumentär för Öppna kanalen, där den lokala folkfesten (som har något med vilda västern att göra) filmats med mobilkamera och klippts ihop lite hipp som happ. Titeln Amatörer är ingen slump – och den som någonsin filmat något med sina kompisar, och sedan suttit sig ner och skrattat ihop inför det färdiga materialet, känner däremot igen energin och glädjen.
Sedan dimper vi ner i ett kommunkontor, och vi inser att det finns en ”riktig” film här också, och att den handlar om något. Den utan överdrifter perfekta realismen känns igen från Pichlers tidigare höjdare, Äta sova dö, och dessförinnan Lukas Moodysson.
Runt det där bordet på det där kontoret, bland halvdiskade kaffekoppar och halvt avslappnad artighet, får vi veta att tyska matvarukedjan Superbilly överväger att investera i Laholm. Tusen nya jobb! Det gäller att visa framfötterna! Kontorets mest begåvade figur, Musse (Fredrik Dahl), kläcker idén att låta högstadieelever göra filmer om kommunen, som de sedan kan visa upp för tyskarna.
Saker går inte som det är tänkt, men jag behöver inte förklara för mycket för Amatörer är inte en film där B följer A. De självklara från-ingenstans-begåvningarna Zahraa Aldoujaili och Yara Aliadotter gestaltar Dana och Aida, kidsen som under filmens gång lär sig (på ett ungefär) hur man gör en film. Deras film… tja, hur den i slutändan ser ut vore ett brott att avslöja, men… det är deras film.
Det spelar inte så stor roll för dem om tyskarna ska komma till Laholm eller inte – de tar på sig jobbet att göra en film om staden väldigt okomplicerat. De börjar med att filma ”stadens stolthet”, en rodellälg, intill stadens andra stolthet, en fontän (”som man inte får hälla diskmedel i”). Därefter filmar de Aidas mamma på jobbet – hon råkar, som av en händelse jobbar som städerska, vart om inte på kommunhuset. Därefter fortsätter de…
Filmens drama pågår parallellt med det filmade materialet från ungdomarna (och, avslöjar eftertexterna, av Pichler) och ju längre filmen pågår, desto rikare och mer mångfasetterad blir den. Bara genom att umgås med Dara och Aida förstår vi hur deras liv ser ut. Liksom som i Äta sova dö finns inga pekpinnar, men slutsatser att dra ligger överallt. Dara och Aida har föräldrar. Föräldrarna har sitt. Som alla människor har de en historia. Tyngden av den ligger där, som en skugga på en solig dag, självklar och okomplicerad som allt annat som är en del av världen.
Ju mer de filmar desto mer kan vi förstå om Laholm – och vad folk egentligen tycker om att ”tyskarna kommer”. Varenda vuxen människa kan diskussionen om storföretagen och småföretagen, och även Sverige har en historia – det gamla bruket, liksom Dara och Aidas familjer, ligger och ruvar där, även om vi inte längre kan se den.
Det spontanfilmade materialet kommer som vågor av sprudlande kreativitet – i vår skärmkonkurrerade YouTube-värld är det minst sagt befriande att se en film som utan någon som helst tvekan anammar det lika tveklösa sätt som rörliga bilder snurrar omkring i vår tid. Men även om det materialet ger filmen sitt hjärta – och ofta är hejdlöst roligt – så är det traditionella dramat också anmärkningsvärt skickligt gjort, både i Pichlers helt självklara personregi och i det nyanserade manuset (som hon skrivit med Jonas Hassen Khemiri).
Alla skådespelare är utmärkta, och alla deras rollfigurer får så mycket djup och odefinierbar mänsklighet som en film kan ge, men måttet på allt Pichler får ut av filmen kanske bäst exemplifieras i Musse, den där kommunkillen som kommer på idén att låta kidsen filma (och som överlag verkar vara den på kommunen vars hjärna jobbar mest på högvarv). Sa jag förresten att han har indiskt påbrå? Behöver jag nämna det? Han är ofta glad, eller liksom sådär positivistiskt sympatisk hej-här-är-jag. Han är det också vid tillfällen då han inte har anledningar att vara glad alls, då en annan hade protesterat och yrkat på grov ärekränkning. Orsakerna till att Musse alltid är glad vilar också där, i historien, allt det som leder fram till den summa av ett samhälle som vi ser i Amatörer.
Det pågår alltså ett slags grävande i Amatörer. Den börjar som en typisk landsortsskildring, en vanlig dramakomedi, om än gjord på ett ovanligt kreativt sätt – sedan växer den sig mer och mer svårdefinierbar, mer och mer oklyschig, mer och mer visandes en mänsklighet au naturel, på gott och ont som den är. Samtidigt växer sig också Dana och Aidas film större och större, mindre och mindre förutsägbar. Pichler bäddar för en final där Det Rätta ska segra mot Det Korrupta, och att De Enkla Goda ska vinna mot De Förstoppade Onda.
Men det blir inte så. Det blir inte tvärtom heller. Amatörer har inte ett sorgligt eller ett lyckligt slut. I slutet har den bara, till sist, äntligen öppnat sig själv. Den definierar filmskapande som den råast tänkbara viljan till uttryck – ta en kamera, ut och filma, uttryck det du har i dig!
I andra änden definierar den filmtittande som det naknast tänkbara mötet med en själv – du vet inte vad som komma skall, men så plötsligt kommer bilderna och du vet inte vad du kommer att känna.
Jag tycker att Dana och Aidas film ser ut att vara en underbar bioupplevelse. Att vi når fram till den till slut är så stort. Vi ser hur världen inte förändras, hur en saga inte når sitt snipp snapp slut. Vi ser skönhet, inspiration, själslig genklang och i ett par blöta ögon ser vi meningen. Man kan säga att en film – åtminstone hos Pichler – inte börjar så mycket som att den exploderar. Därmed når den ut, och därefter går den in, rakt in i hjärtat – där stannar den och speglar världen för oss, och på så sätt strålar den ut från oss mot den igen.
Det är det där cinematiska nirvanat som få filmer når, och den typ av magi som få filmskapare behärskar. Vi dras med i Amatörer, rakt med i den, men vi befinner oss hela tiden här och nu – vi förstår vår verklighet, och människorna runtomkring oss, i det att vi ser dem på närmare håll, men framförallt känner vi vad de känner, och vi inser att vi befinner oss i samma värld.
FREDRIK FYHR
AMATÖRER
2018 Sverige. färgfilm/codex (DCP) 102 min. 1.85:1. Regi: Gabriela Pichler. Manus: Jonas Hassen Khemiri, Gabriela Pichler. Producent: Anna-Maria Kantarius. Huvudsakliga skådespelare: Zahraa Aldoujaili, Yara Aliadotter, Fredrik Dahl, Shada Ismaeel, Maria Nohra, Susanne Hedman, Jan Cruseman, Mimmi Fasth, Hans Neumayer, Hans Andersson, Anna Andersson, Joakim Adriansson, Rukmalene Dahl, Persin Abdulrahman, Boban Petrovski, Marius Pruteanu, Janine Splettstößer. Foto: Johan Lundborg (A-foto). Klippning: Johan Lundborg, Andreas Nilsson, Gabriela Pichler. Scenografi: Ellen Oseng. Kostym: Sandra Woltersdorf.. Produktionsbolag: Garagefilm International, med stöd av SFI m.m. Distribution: TriArt. Kategori: Arthouse-indie, auteurfilm, fondstöd o dyl. Genre: Drama, komedi, melodram, partiell metafilm, landsbygdsfilm, ungdomsfilm, inslag av progressiv socialrealism, panorama, svart komedi; 3/5-struktur med strikt (diegetisk) parallell stilistisk uppdelning; dels neo-neorealistisk cinema varité-variant, dels fundamentala inslag av hemmavideo, mobilfoto, o dyl. Premiär: 26 januari 2018 (GIFF). Svensk premiär: 16 mars 2018.
Omdöme: Nyanserad, mycket skickligt skriven och regisserad melodram som på en solid intriggrund bygger mångfasetterade karaktärsporträtt i en sällsynt lyckad, realistiskt allmängiltig stil. Kopplar därefter ihop intrigen med ”hemmagjort” diegetiskt material som gör att filmen angränsar till en metafilm, och skapar en extra stark och säregen prägel åt det emotionella, djupt allmängiltiga innehållet.
Ett svar på ”Amatörer”