Jag ska inte peka vart de grävt ner liket, men för några år sedan gjordes en film som hette Under pyramiden. Det är en film som är svår att glömma. Som jag själv uttryckte det i min recension så var det inte bara en hemskt dålig film, den var fascinerande dålig – en riktig ”vända huvudet åt biokamraten och undra vad i helskotta man sitter och tittar på”-upplevelse.
Det märkliga var att regissören Axel Petersén tidigare gjort Avalon (2011), som ju av allt att döma är en mycket odålig och helt rimlig film (jag har av någon anledning fortfarande inte sett den). Med lite generositet kan jag spekulera i att något måste ha gått riktigt snett under inspelningen av Under pyramiden, men… kanske inte. Mycket av det som inte fungerade i filmen verkade ju bygga på val som måste ha kommit från någon form av konstnärlig impuls.
Jag kunde inte vara helt säker då, men nu märker jag att samma impulser spökar i Toppen av ingenting, som Petersén gjort med Måns Månsson, en lika svårplacerbar talang med ett spretigt CV; förutom att ha regisserat Yarden och Hassel – privatspanarna (2012) så fotade han Avalon och Flugparken (2014); detta, ska sägas, bland mycket annat. Tja… varför inte hålla på medan man håller på, antar jag.
Toppen av ingenting, som lanseras på bio och VOD samtidigt, kommer med en ambivalent buzz från Berlinale – många som såg filmen hatade den, tydligen, men ändå var den med i tävlingssektionen så några av de mer inflytelserika, dekadenta tyskarna måste ha gillat den.
Filmen handlar om Nojet (Léonore Ekstrand), en genomlevd kvinna i sina bästa år, som kommer tillbaka till Sverige efter ett långt liv i Spanien. Hennes pappa har dött, och hon har ärvt hans hyreskomplex i centrala Stockholm. Hennes plan är att sälja av huset så fort som möjligt, casha in och (förmodligen) sticka tillbaka till Spanien igen. När vi ser henne för första gången hade vi kunnat missta henne för en gangster i en 80-talsfilm, när hon står klädd i en ”du kan gott skita i vad jag ha på mig”-outfit och ett par opretentiösa solglasögon (inomhus, såklart). Fotot är närgånget och drar tankarna till Pusher (1996) och vi skulle kunna förlåtas för att tro att vi ska se någon bli torterad så fort kameran kastar sig ett schvung till höger.
Nojets snabba deal visar sig dock bli mer långdragen. Hela översta våningen tycks bestå av tredjehandsboenden som gått svart via Nojets brorson (Christian Saldert) som verkar ha fyllt en spargris full med hutlösa hyror från de desperata hyresgästerna. Därutöver har man gått ihop för att bilda en bostadsrättsförening, vilket sätter käppar i Nojets hjul redan innan de börjat snurra – hennes enda vän någon slags avdankad musikproducent och advokat (Christer Levin) som verkar ha fastnat någonstans kring sommaren 1985. Han har en eventuell lösning på Nojets problem – de råkar vara inspirerade av Scarface (1983), men vad är väl perfekt här i världen.
Den största besvikelsen med Toppen av ingenting är egentligen att den bemödar sig med en intrig – det är knappast i det narratologiska som den har fokus, och faktumet att den ens har en final gör att filmen ligger redo för felläsningar. Ännu knasigare blir det om man försöker pitcha filmen som någon (som helst) typ av kommentar på bostadsmarknaden eller annat – nä, för att parafrasera den första scenen i Ulf Lundells ”Jack” så är Månsson och Petersén helt ”fel ost”. Toppen av ingenting går på tvärs som en duplokloss i en värld av Lego-Teknik och den landar helt snett för den som är ute efter någon slags ”relevant” film om viktiga ämnen.
Däremot har den flera fina kvalitéer medan den mållösa färden pågår – särskilt karaktärsporträtten är ovanligt mångfasetterade. Nojet kan antingen vara i desperat behov av pengar, på gränsen till nervsammanbrott eller bara en sniken jävel. Den begåvade Léonore Ekstrand får i vilket fall som helst fram ett helt perfekt, ibland chockerande realistiskt porträtt av en mellanmjölkigt anti-intellektuell svenne banan-personlighet som inte är så haj pårehär med varenuheter och som har svårt att dölja frustrationen över detta – hon vill ha ut stålarna, otåligt och typ nu tack, och hur svårt kan de va dårå?
Liknande kvalitéer finns i de andra karaktärerna – den där brorsonen påstår, och kanske själv tror, att han är en riktig välgörare, och hans egen lägenhet föreslår inte direkt att han tjänat storkovan (om han gjort det har han redan spenderat pengarna). Som en extra melodramatisk spinn har Nojet också en stum bror (Olof Rhodin) som arbetar som vaktmästare i bygget. De har en ömklig relation ihop, och de invändningar han har mot Nojets girighet kan hon ignorera bara genom det orättvisa faktumet att han inte kan uttrycka sig verbalt.
Nä, filmen är knasig och kommer inte fram till något – vilket kanske inte hade varit ett problem hade den inte lagt ut lite ledtrådar och brödsmulor här och var, och då och då lekt med tanken att vara lite av en sådan film, och ibland lite av en sådan där annan typ av film. Det är ett prima exempel på den tråkiga, passiv-aggressiva tendens som verkar råda bland många yngre filmskapare idag. Det är lite ditt, lite datt, men till sist är det säkrast att inte formulera ett för tydligt mål – man kan ju missa, och i en polariserad värld vill man inte vara den som Helt Säkert gjort något ”fel”. Förhoppningsvis kan man antyda fram något som kan vara stiligt nog för att göra ett intryck, men som inte helt kan säkerställas – och förhoppningsvis kan detta förvirra eller provocera eller kanske till och med glädja någon, någonstans, någon gång.
Jag tycker själv inte att filmer som Toppen av ingenting duger, men den är onekligen en speciell upplevelse. Till någon mån kan jag nästan rekommendera den, kanske, eller inte.
FREDRIK FYHR
TOPPEN AV INGENTING
2018 Sverige, Storbritannien. 88 min. färgfilm DCP 1.85:1. Regi: Måns Månsson, Axel Petersén. Manus: Axel Petersén. Producent: Sigrid Helleday, Måns Månsson. Huvudsakliga skådespelare: Léonore Ekstrand, Christer Levin, Christian Saldert, Olof Rhodin, Carl Johan Merner, Don Bennechi. Foto: Måns Månsson. Klippning: Anna Brunstein, George Cragg. Musik: Don Bennechi, Axel Boman, Louis Hackett, Tom Skinner. Scenografi: Pierre Björk, Victor Swiatek. Kostym: Ellen Utterström. Produktionsbolag: Mampasi AB. Distributör: Njutafilms (DCP, VOD). Kategori: Indie, auteurfilm, div support. Genre: Tvärkorsning mellan drama, crime/thriller, svart komedi, 3/5-aktstruktur, visuellt berättad genom främst handhållen cinema varité-estetik med vissa grovhuggna riggningar och enstaka kompositioner. Premiär: 18 februari 2018 (Berlinale). Svensk premiär: 16 mars 2018.
Omdöme: Säregen tvärkorsning mellan thriller, svart komedi och drama som lever på en närgången, övertygande visuell berättarstil, idiosynkratiska och bisarra inslag i manuset och en mångfasetterad karaktärsbeskrivning – helheten är dock splittrad på gränsen till det ofärdiga, och den narrativa inramningen som skapas är helt sprucken (diffus karaktärsutveckling, narrativa och tematiska lösa ändar, genomgående dålig emfas på början-mitt-slut osv). Plus i kanten för originalitet, dock.
Ett svar på ”Toppen av ingenting”